Att resa med barn

Nu är vi äntligen i Sverige. Vi har inte varit här på ett helt ar sa det känns helt underbart att vara här. Med Alma har vi flugit många gånger till Sverige men det var första gången som vi skulle resa så långt med både Alma och Alicia. Vi var lite nervösa för hur det skulle gå. Det var inte under de bästa förhållandena som vi skulle resa eftersom båda barnen var sjuka. Alma hade  varit sjuk i en vecka med hosta och feber och Alicia hade börjat fått samma symptom. Dessutom väntades en tretimmarsresa i bil från Arlanda till Örebro med en bebis (Alicia) som hatar att åka bil. Hon skriker konstant varje dag när jag ska åka till Almas skola och slutar inte förrän jag har stannat bilen och tar ur henne ur bilen...

Men resan gick faktiskt över förväntan. Jaimes mamma kom hem till oss dagen innan för att hjälpa till oss med barnen för att hinna packa. Det är inte lite saker man behöver ha med sig när man reser med barn. Man behöver varma kläder i fall det blir kallt, mindre varma kläder i fall det blir mindre kallt, alvedon i fall de blir sjuka på vägen, matsäck om de blir hungriga, våtservetter och blöjor (till Alicia), papper i mängder i fall de kräks,  underhållning till Alma i form av bärbar dvd, surfplatta, böcker, papper och pennor för att måla med, underhållning till Alicia i form av nappar, bitleksaker och andra typer av leksaker som hon kan hålla på med under resan. Det är väldigt lätt att glömma någon utav dessa grejor som kan förstöra hela resan, t.ex. ombyte, våtservetter, blöjor och napp...Men som tur är var vi duktiga föräldrar denna gång och hade med oss allt vi skulle, och dessutom hände ingen katastrof på vägen. Alicia bajsade inte utanför blöjan som hon brukar göra, och Alma blev inte åksjuk på resan trots att hon var sjuk.

Alma sov genom hela flygresan och Alicia åt, sov och åt upp tidningar mest hela tiden, så det gick faktiskt väldigt bra.

 På bilresan hem satt jag mellan Alma och Alicia. Alma tittade på film under hela resan och Alicia sov och sög på nappen under hela resan, och eftersom hon såg mig hela tiden blev hon lugn:) När vi kom fram hade mamma och pappa dukat upp till julbord.

Balettlektion

I dag var Alma på balettlektion för första gången. Hon har varit helt lyrisk ända sedan vi började prata om baletten. Jag köpte både skor och dräkten på hm, och hon älskade dem. När hon satte på sig dräkten satte hon i gång och dansade på tå i vardagsrummet som om hon inte hade gjort annat. Jag har aldrig visat henne balett så jag vet inte varifrån hon har lärt sig det men gulligt var det i alla fall.

Alma gillar att dansa till all typ av musik. Hon sätter i gång och hittar på egna koreagrafier och ändrar dansstil beroende på vad det är för låt. Vi gick dit tillsammans med en flicka i hennes klass och hennes mamma. Alma och den andra flickan gick och höll varandra i hand hela vägen till dansskolan och var jätteglada båda två. Men de är ganska blyga så när de kom in i salen ville de vara med sina mammor i stället, som egentligen inte fick sitta därinne. Läraren hade sagt att vi fick vara kvar där tills de kände sig lite bekvämare, men att föräldrarna egentligen inte fick vara därinne under lektionen.  Det tog ett bra tag innan de vågade sätta sig med de andra barnen i cirkeln. De andra flickorna var 4 och 5 år, vilket kanske gjorde att småtjejerna blev ännu mer blyga. Almas klasskompis gick ut och grät efter ett tag och ville inte stanna kvar, men Alma stannade kvar därinne men sprang lite fram och tillbaks för att kolla om jag fortfarande kvar. Man såg på henne att hon ville men att hon inte riktigt vågade. Men hon sa i alla fall att hon tyckte att det var roligt, så jag får ge det några gånger. Jag vill ju inte att det ska bli en jobbig grej för henne, utan något som hon tycker är roligt:) Hon var i alla fall hur gullig som helst i sin lilla ballerinadräkt:)

Tvåmånaderskontroll

I går var jag på 2-månaderskontroll med Alicia. Hon hade blivit riktigt stor. Hon har nu blivit 59 cm lång och väger 5640 g. Det här är hennes kurva och man kan se att den går rakt upp. Jag behöver inte oroa mig för att hon inte får i sig ordentligt i alla fall.

 

De blev imponerade av att hon var så med och observerade uppmärksamt allt som hände runtomkring henne. De sa även att det är ovanligt att så små bebisar vet vem som är mamma och vem som är främlingar, men att på Alicia syntes det att hon visste precis vem som var hennes mamma och att hon blev ledsen när någon annan lyfte henne. 

Här i Spanien vaccineras man för första gången när man är 2 månader gammal. Det är inte en trevlig upplevelse varken för bebis eller mamman. Jag fick hålla i hennes armar och de stack henne med tre olika sprutor på låren. Alicia skrek så hon nästan kiknade.  Eftersom Jaime jobbar så är det alltid jag som får vara med om sådana hemska upplevelser:( 

Vid 2 månaders ålder vaccineras man mot:

Stelkramp

Difteri

Kikhosta

Polio

Hepatit b

H influenzae B 

Hjärnhinneinflammation och meningokock

Förut ingick även vaccinet 13 som skyddar mot de serotyper som främst orsakar  invasiv pneumokockinfektion. Pneumokocker är bakterier som kan orsaka lindrigare infektioner som öron- och bihåleinflammation men kan även orsaka livshotande sjukdomar som blodfärgiftning och hjärnhinneinflammation. När Alma var bebis infick detta vaccin, men de har nu tagit bort den på grund av krisen. Läkarna rekomenderar dock denna, och det finns möjlighet att köpa vaccinet på apoteket för 75 euros, vilket vi gjorde till Alicia.

Efter läkarbesöket var Alicia väldigt upprörd och det var lite svårt att lugna ned henne efter de hemskheter hon blivit utsatt för. Jag ammade henne och gick sedan runt med henne tills hon somnade. Jag var ändå tvungen att stanna där i 15-20 minuter, för att försäkra mig om att hon inte reagerat konstigt på vaccinet. I natt vaknade hon en gång mer än vanligt men annars tycker jag inte att hon verkar lida speciellt mycket. Hon äter och sover som vanligt och ler när man pratar med henne. Nästa vaccinationstillfälle blir när hon är 4 månader, så nu kan man andas ut i två månader:)

Alicia 2 månader

Nu är Alicia 2 månader och hon har växt och blivit riktigt stor. Hon är mycket social, hon ler och skrattar och börjar jollra när man pratar med henne. Hon pratar speciellt mycket när man sjunger för henne, då känns det nästan som att hon försöker att sjunga med.

Hon sover fortfarande bra på nätterna. I natt vaknade hon kl 8 efter att ha somnat kl 23.30 i går. Hon vaknade inte en enda gång på natten. I bland vaknar hon  kl 4 eller 5 på natten och sen kl 8 eller 9, men många nätter sover hon hela natten utan att vakna för att äta. Det är helt underbart att få sova på nätterna. Med Alma var det lite skillnad. Hon vaknade varannan timme eller var tredje timme, och de få gångerna hon inte gjorde det var vi tvungna att väcka henne för att äta eftersom hon var född för tidigt.

Det känns som att Alicia har mer kraft när hon äter, hon behöver inte äta lika ofta som Alma behövde när hon var liten. Alma var i princip fastklistrad vid bröstet de första månaderna. Men nu i efterhand tror jag att som förstföderska tolkade jag allt som hunger. Varje gång hon skrek eller var orolig, trodde jag att hon var hungrig så jag ammade henne. Jag var lite besatt av att hon skulle få i sig tillräckligt eftersom hon var så liten när hon föddes, så jag tror nästan att jag gödde henne lite väl mycket... Med Alicia är det lättare att tolka när hon är hungrig och när hon är trött eller har ont i magen. Det ger mig mer frihet, för jag hinner gå och handla eller uträtta andra ärenden medan Jaime har henne. Det kunde jag knappt göra med Alma, för jag var så orolig att hon skulle bli hungrig under tiden.

Hon känns relativt lätt att ha att göra med. Men ungefär varje dag på kvällen runt klockan 21-22 blir hon lite orolig och vill att man bär henne i en speciell ställlning tills hon somnar med napp i munnen. Annars kan hon sitta i sin babysitter och ligga i sin vagn (när den är i rörelse) utan problem. Men jag har alltid med bärselen när jag går ut och går med henne i för säkerhets skull.

 

Alicia dreglar mycket nu och tycker om att suga på sin hand. Jag kommer i håg att innan Alma fick tänder började hon dregga mycket och sög på sina händer. Jag hoppas verkligen att det inte är några tänder på gång, för då blir det jobbigt att amma..

På tisdag ska jag med Alicia på tvåmånaderskontroll så får vi se om hon blir godkänd:)

Alicias första månad

Första månaden med Alicia har varit ganska intensiv. Att vara tvåbarnsförälder är hemskt roligt, men ganska energikrävande. En treårig som precis har börjat skolan och ett spädbarn som skall äta, sova, rapas och bäras på har helt olika behov, och som förälder skall man göra allt för att tillfredställa dessa.

Alma har stort behov av att röra på sig och leka. Som tur är har vi en innergård där hon brukar leka och springa runt med de andra barnen i byggnaden. Vi har fått bra kontakt med de nya grannarna, så det känns bra att gå ned och ”rasta av henne” efter hon har ätit mellanmål. Nu börjar det på att bli lite svalare framåt kvällen, så vi behöver inte vänta tills sent längre med att gå ut, vilket är väldigt skönt. Alicia har även ett väldigt stort behov av att pussa på sin lillasyster, vilket Alicia kan tycka är lite jobbigt, så man får vara med kontrollera pussarna lite. Jag har förklarat för Alma att man får låta Alicia vara i fred lite när hon äter och när hon sover för annars blir hon stressad och börjar skrika. Alma, som är full av kärlek, har i bland lite svårt att förstå det. Jag tycker att Alma är väldigt gullig mot sin lillasyster. Däremot har hon blivit väldigt mammig. Troligtvis för att jag måste ägna ganska mycket tid till Alicia. Hon har börjat vakna på natten för att komma in och lägga sig och sova bredvid mamma, och hon har svårt att lämna mig och Alicia på morgonen. Men när hon väl är i skolan så trivs hon och jag möts alltid av en glad Alma när jag hämtar upp henne.

 Alicia äter och sover väldigt mycket, som spädbarn brukar göra. Amningen flyter på bra. Jag upplever att hon får i sig mer mat än vad Alma fick när hon var i samma ålder. Troligtvis på grund av att Alma var för tidigt född och hade mindre kraft när hon sög. Alicia kan däremot bli stressad när hon äter. Hon suger med sådan kraft så det kommer ut för mycket mjölk och då börjar hon gallskrika för hon inte vet vad hon ska gör av allt. Men det är mest när hon är trött och inte så hungrig som det blir så. Hon har ett enormt stort sugbehov. Det hade visserligen Alma också, men med henne hade jag tid att sitta och amma hela dagen om det nu behövdes. Nu när jag har två barn kan jag inte sitta och amma hela tiden eftersom Alma också behöver sin mamma. Vi har därför börjat med napp, och det fungerar bra att söva henne och lugna ner henne med den. Hon sover bra på nätterna. Oftast vaknar hon bara en eller två gånger för att äta och sen somnar hon. I natt vaknade hon kl 5 och somnade direkt efter jag ammat henne och sov till klockan 9. Det känns ganska lyxigt :) Däremot är hon mer vaken på dagarna, och när hon är vaken vill hon gärna att man ska hålla i henne. Det duger dessutom inte med att man håller i henne, utan man ska gärna gå runt med henne. Stannar man så börjar hon genast klaga. Som tur är har jag fått lånat en sjal som jag kan bära henne i. När jag lägger henne där så somnar hon efter fem minuter :)

 När kvällen kommer är både jag och Jaime helt slut. Efter att Alma har lekt färdigt, duschat, ätit kvällsmat, borstat tänder, gått på toa, hört saga och hört sång och äntligen somnat, och Alicia lugnat ned sig efter några timmars orolighet kan vi äntligen andas ut. Några filmer blir det inte längre, men ett avsnitt av någon av de serier vi följer försöker vi att se innan vi går och lägger oss för att kunna slappna av ett tag även om jag många gånger somnar innan avsnittet är slut. Det är väl så här det ska vara när man är tvåbarnsförälder antar jag... Det är ju tur att de är så söta...:)

Så här ser Alicia ut nu:

 

Almas första skoldag

I går började Alma skolan efter att ha haft semester i en månad. Både jag och Jaime var lite oroliga över hur det skulle gå. Även om hon har gått på förskolan sedan hon var 10 månader så är det ändå skillnad på att börja skolan. Klasserna är större, aktiviteterna ändrar karaktär och hon får ny fröken och nya klasskamrater.

När vi kom till skolan var det en lång kö för att lämna barnen. I Spanien har man inte inskolning på samma sätt som i Sverige. Här lämnar man barnen från första dagen vid porten, och barnen följs av en lärare som leder dem till klassrummet. För en del barn är detta ganska otäckt, att bli överlämnad till en främmande människa utan att mamma och pappa varit med först. Därför var det många av barnen som grät och klamrade sig fast hos sina föräldrar. Det var även ett flertal mammor som grät i tystnad efter att ha lämnat sitt barn. Alma däremot försökte tränga sig i kön för att gå in så fort som möjligt. Vi har pratat ganska länge om hur kul det ska bli när hon börjar skolan, så hon var väldigt förväntansfull över hur det skulle bli. Dagarna innan blev hon nästan arg för att hon inte fick gå till skolan redan då. När de kom och hämtade henne gick hon med den vuxna som kom med ett leende på läpparna. Jag och Jaime andades ut och kände en stor lättnad och stolthet över vår lilla tjej. 

Alma med sin skoluniform

När vi hämtade upp henne på eftermiddagen, möttes vi av hennes fröken, som sa att allt hade gått jättebra och att Alma är en väldigt kärleksfull liten tjej. När vi gick därifrån gav hon alla sin kamrater en puss på kinden. 

Jag fick en väldigt bra uppfattning av Almas fröken, vilket känns mycket skönt. Hon hette Virginia och ska prata spanska med barnen. Andra halvan av dagen är det en annan lärare som är i klassrummet och pratar engelska med barnen. Sedan kommer de lära sig att räkna och skriva också fast de bara är tre år. Det ska bli spännande att se  hur mycket hon kommer lära sig :) 

Skönt att inte vara gravid längre

Många kvinnor tycker om att vara gravida. Jag tillhör inte riktigt den skaran. Jag tycker mest att det är jobbigt. Man mår illa, får ont i ryggen, får magproblem och blir emotionellt rubbad. Jag tycker därför att det är oerhört skönt att Alicia nu är född och att jag äntligen har fått min kropp tillbaks och en fin liten bebis i famnen.

Det är mycket saker man inte får äta när man är gravid. Spanjorskorna brukar sakna jamon serrano (lufttorkad skinka) och annat kallskuret kött som salchicón, cecina (rökt och lufttorkat nötkött) och chorizo. Eftersom jag har bott här i många år så var även jag bra sugen på jamon serrano under graviditeten. Men jag var även hemskt sugen på rökt lax, sushi (med lax och torsk), mögelostar och rödvin. 

Det är även skönt att slippa gå runt i fula mammakläder. Visserligen har HM ett ganska stort utbud av mammakläder, men det är inte alltid alla plagg kommer till butiken närmast oss. Jag kan fortfarande inte få på mig alla kläder som jag använde innnan jag blev gravid, men magen sjunker för varje dag. Det är en av fördelarna med att amma. Man behöver inte träna för att gå ned i vikt det fixar bebisen.

Under graviditeten har jag även kännt mig som en halvdålig mamma till Alma i och med att jag inte kunnat leka och lyfta henne som förut. Nu har jag mycket mer energi, och behöver inte ta det lugnt på samma sätt som förut. Jag tror att Alma tycker att det är skönt att ha sin mamma tillbaks också :)

Det underbaraste av allt med att inte längre vara gravid är att äntligen ha lilla Alicia hos oss i stället för i magen :)

Alma träffar sin lillasyster

Alma har varit på semester hos farmor och farfar i Villacañas under Alicias födelse och sjukhusvistelse. Vi tänkte att det var bättre för henne att få göra något roligt under tiden i stället för att åka fram och tillbaks till sjukhuset. Hon har haft jättekul där med Jaimes 10-åriga kusin som hon avgudar. De har åkt och badat, åkt karuseller och lekt massor, så jag tror knappt hon har saknat oss :)

Under tiden har jag och Jaime kunnat koncentrera oss på Alicia och tagit hand om de pappersarbeten som måste göras för att registrera henne och få ut mamma och pappaledighet. Här i Spanien måste man fylla i så många olika dokument, och gå till så många olika platser och ta med kopior på allt, och det är alltid något som man missar, så man får åka tillbaks och stå i kö igen. För att kunna göra detta kan man inte ha en aktiv 3-åring och ett litet hungrigt spädbarn med sig, så det har varit bra att Alma har varit ute på vift, även om saknaden efter henne har varit enorm.

I fredags, då Alicia fyllde en vecka, åkte jag till Villacañas med Alicia, för att systrarna änligen skulle få träffas. Alma visste inte att vi skulle komma precis då, så hon blev glatt överaskad när hon såg mig och Jaime, och jag fick en massor av pussar och kramar. Sedan frågade vi henne var hon trodde att Alicia var, och då kollade hon först på min mage, men när hon såg att jag inte hade någon mage kvar, blev hon fundersam. Sedan visade vi henne Alicia och hon blev helt till sig. Hon blev så glad och överöste lilla Alicia med pussar och kramar. Hon förstod att det var hennes lilla Alicia som äntligen var här och hon gjorde vad hon kunde för att skydda henne. Så fort någon annan kom i närheten av Alicia (förutom mig och Jaime), sa hon: Rör henne inte!!. Efter ett tag blev det lite bättre, men hon tittade vakande så fort någon annan höll i henne. Helst ville hon hålla i henne hela tiden själv (med lite hjälp så klart).

På natten ville Alma sova med mig i sängen, så jag Alma och Alicia sov i samma rum. Alma låg och kramade på mig hela natten, och när Alicia vaknade för att äta satte sig Alma bredvid och tittade på och lekte med Alicias fötter. När jag var tvungen att byta blöja på Alicia, ville Alma vara med också och hjälpa till, så hon hon fick vara min assistent medan jag bytte blöjor. Hon betedde sig som en liten mamma.

Det verkar inte som hon är avundsjuk på Alica än så länge, men jag antar att det kommer.. Eftersom jag själv har två systrar, som jag älskar otroligt mycket och har haft väldigt kul i hop med, vet jag hur härligt det kan vara att ha syskon. Jag hoppas att Alma och Alicia också kommer att trivas bra i hop och att de kommer att ha mycket glädje av varandra. Jag är säker på att Alma kommer bli en jättebra storasyster:)

Alicia

I torsdags åkte Jaime och jag in till akuten, för att kolla om jag hade fått förhöjda levervärden. Det hade kliat på magen, handflator och fotsulor hela natten, och jag kände igen dessa symtom från min tidigare graviditet. Dock var jag lite osäker på om jag inbillade mig dessa symptom eller om det verkligen kliade så mycket på riktigt.

När vi kom fram till akuten fick vi komma in nästan direkt och de undersökte mig, mätte värkarna och tog blodprov för att se om mina levervärden stigit. Det hade de mycket riktigt. Det var GPT värdet som hade stigit från 14 till 229 (skall ligga under 38) De sa åt mig att komma tillbaks dagen efter för att sätta igång förlossningen. Eftersom jag var i vecka 41 redan och ganska trött på att vara gravid, blev jag snarare positivt överaskad än negativt, även om det hade varit trevligt om förlossningen satt i gång av sig självt. Det som var tråkigt var att mamma och pappa, som varit på besök i nästan 10 dagar för att kunna vara närvarande vid förlossningen, åkte hem samma dag. 

På fredagen var jag tvungen att gå upp tidigt på morgonen och jag fick såklart inte äta frukost, utan var tvungen att gå dit på fastande mage. Det gav mig oxitocin mitt på dagen och värkarna satte i gång. De blev starkare och starkare och jag skrev snabbt under papprena för att få epiduralen. I min tidigare förlossning hade jag tänkt att jag skulle klara av förlossningen utan epidural, så jag bad inte om att få det förrän jag höll på att dö av smärta. Denna gång hade jag bestämt mig för att inte lida i onödan. Epiduralen fungerade bra och när det var dags att krysta var dosen precis lagom. Jag kände sammandragningarna men jag kände inte smärtan. Kl 20.55 var föddes Alicia. Hon vägde 3380 g och var 50 cm lång. Direkt när hon var ute la barnmorskan henne på min mage och bara efter några minuter kunde jag amma henne. Det blev bara 2 stygn denna gång, och Alicia hade inga komplikationer alls. Hon grät knappt när hon kom ut, hon var lugn som en filbunke. Hon började gråta först när de tog bort henne från mig för att tvätta henne och sätta på henne kläder.

Jaime med Alicia

 Efter förlossningen körde de upp mig med Alicia på magen till rummet där vi skulle vara. Det hade förändrats mycket sedan jag var där med Alma. Nu behövde jag inte dela rum med någon, och de hade satt dit en bäddsoffa till pappan, i stället för en oskön fåtölj. Jaime var ganska nöjd :)

Jag och Alicia efter förlossningen

Första natten blev ganska tuff. Alicia ville äta hela natten, och blev helt tokig så fort jag tog bort henne från bröstet. Jag var lite orolig för att jag inte skulle ha tillräckligt med mjölk denna gång, men dagen efter vaknade jag upp med ett par silikonliknande bröst fulla med mjölk. Sedan dess har amningen flytit på bra. Hon vill äta ganska ofta, men tror att hon använder mig lite som napp också. Hon är annars väldigt lugn och harmonisk. De enda gångerna man hör henne klaga är när hon vill ha mat och man inte är tillräckligt snabb att ge henne det. 

Jag och Alicia fick åka hem på måndagen. Här i Spanien släpper de inte en förrän bebisen har varit under observation 48 timmar, vilket verkar vara skillnad med Sverige, där jag har hört om mammor som fick åka hem bara några timmar efter förlossning i extrema fall. Navelsträngen ramlade av samma dag vi åkte hem, och läkaren konstaterade att Alicia var i perfekt skick.

Det har varit så underbart att fått uppleva en bra förlossning utan komplikationer. När jag födde Alma hade jag en hemsk förlossning som varade i 3 dagar, och i och med att hon föddes i vecka 34 fick hon ligga inne i neonatavdelningen i två veckor. Hon hade så mycket kablar hit och dit så man knappt kunde amma eller byta blöja. Alicia däremot föddes i vecka 41 och var helt klar. Det bästa av allt var att hon fick vara med mig från början och jag behövde bara lämna i från mig henne för det dagliga badet :)

Alicia hemma i soffan

Vecka 39

Nu är vecka 39 snart slut och denna graviditet går mot sitt slut. Magen ligger väldigt långt ned nu är det många som har påpekat, vilket innebär att bebisen nog gärna kommer ut snart..

Bebisen är ungefär 50 centimeter lång och väger ca 3500 gram och håller nu på att förbereda sig inför förlossningen. Denna bebis gör det genom sammandragningar, förvärkar och små försök att ta sig ut. Hon tar sats med fötterna vid revbenen och trycker sig nedåt, vilket inte är alls särskilt behagligt.

Jag mår relativt bra trots värmen och sammandragningarna. Mitt stora problem är att jag inte riktigt vet när det är dags att åka in till akuten. När jag väntade Alma kom jag ju inte längre än till vecka 34 och då blev jag i gångsatt, så jag behövde aldrig riktigt fundera över när det var dags. I film är det så enkelt, där går vattnet och sen åker man in till akuten och föder ut sin bebis. I verkligenheten känns det som att det är få som har en ”vanlig förlossning”, vilket man märker när man pratar med andra mammor och läser på nätet. 

 Jag har i alla fall förstått att förlossningen kan sätta gång:

-regelbundna värkar som ökar i intensitet
-blödning
-vattenavgång
-slemproppen släpper

Hitills har inget av detta hänt, så det är väl bara att vänta ut...I morgon kommer mina föräldrar hit, och ska vara här i 10 dagar. Det skulle vara väldigt tråkigt om jag gick över tiden så de inte fick träffa vårt nya lilla tillskott till familjen. Jag har BF den 3 augusti, så om bebisen inte har kommit, så får jag väl tänka på olika huskurer. Vissa av dem har jag redan provat men utan något betydelsefullt resultat :)

Dessa tips är de jag har fått:

-Färdknäppen (ha sex)

-Äta ananas

-Äta choklad

-Dricka hallonbladste

-Gå promenader

-Gå i trappor

Med färdknäppen ökar samandragningarna, men jag tror att kroppen verkligen måste vara beredd för att föda för att själva förlossningen skall sätta i gång med hjälp av detta. Äta ananas och dricka hallonte har jag inte provat, men tvivlar på att det skall fungera. Chokladbollar gjorde jag en massa härmodagen, som jag smällde i mig, men utan resultat. Gå promenader gör jag ju lite då och då, men vågar inte gå så långt själv utifall förlossningen skulle sätta i gång när jag är själv..Gå i trappor vägrar jag faktiskt att göra, nu när vi har hiss. Vi bodde tillräckligt många år utan hiss på fjärde våningen, och tanken på att springa upp och ned för trappor gör mig på dåligt humör :) 

Sorg och oro

Denna vecka har varit lite jobbig. Det började med att vi fick reda på att Jaimes familjs hund har dött. Han har funnits med så länge jag känner Jaime, och betyder mycket för hela hans familj. Det är inte ofta Jaime gråter, men när han fick höra nyheten så grät han, och då började jag såklart också att gråta. Både för att jag blev ledsen över det som hänt och för att jag vet att Jaime tog det hårt. 

Dagen därpå ringde mamma och berättade att min farfar hade haft en hjärtinfarkt. Jag blev helt förstörd av denna nyhet, även om mamma sa att han hade klarat sig och att han skulle flyttas vidare till sjukhuset i Örebro. Jag ser nämligen min farfar som odödlig. Han är så otroligt stark och har så mycket energi och livsglädje. Trots att han förlorat min farmor, som han älskade mycket och sitt ben (läkarna var tvungna att amputera det på grund av kallbrand), så har han en väldig kraft och beslutsamhet. När de amputerat benet fick han protes och lärde sig att gå igen, och när han blev ensamstående flyttade han in till en lägenhet i Örebro och fick snabbt en ny bekantskapskrets och började delta i en mängd olika aktiviteter. 

Farfar är helt klart en förebild, han slutar aldrig att lära sig nya saker. Han är mycket allmänbildad och är ständigt uppdaterad och bekantar sig snabbt med den nya tekniken. Han använder sig av gmail, picasa, facebook och är en av de första personerna jag känner som började blogga.

Jag har så otroligt många minnen av min farfar, han har alltid varit närvarande och vi har hela släkten haft mycket roligt i hans sällskap. När mamma ringde och berättade vad som hänt, så greps jag lite av panik och förstod att han inte kommer att finnas för evigt, vilket skrämmer mig. Men med hans livsglädje tror jag ändå att han inte kommer att släppa taget i första hand, och jag hoppas att vi får många fler stunder tillsammans.

Alla barn luktar "Nenuco"

I stort sätt alla barn här i Spanien luktar ”Nenuco”, som är den mest kända barnparfymen, och så fort man går in i en barnaffär så möts man av denna karakteristiska lukt. Efter det dagliga badet duttar man på barnen lite av denna parfym ända från födseln. Denna lukt finns även i hudkrämer, schampo och våtservetter. 

Som svensk mamma föll det inte sig naturligt att spruta på Alma parfym när hon föddes. Trots att jag hade fått flera bebisparfymer i present när Alma föddes, använde jag de inte särkilt ofta. Men då fick jag höra kommentarer som: ”Ska du inte ha på henne någon parfym”? och ”har du glömt att ha på henne sin parfym”. Då började jag ha på henne parfym vid vissa tillfällen, som när vi skulle åka hem till svärföräldrarna på besök, middagar eller viktiga event. Här ses det som en del av den dagliga hygienen, vilket är anledningen till att vuxna nästan kan kolla snett på en om man inte haft parfym på sina barn.

I Sverige däremot är man väldigt negativt inställd till parfym på barn. När jag berättar för svenskar att här i Spanien är det helt normalt att man har parfym på sina bebisar, blir de ofta väldigt upprörda, och tycker nästan att det är barnplågeri. Jag läste på nätet om när spanska klädkedjan Zara lanserade en ny barnparfym i Sverige, vilket slutade i en stark reaktion av många ilskna föräldrar. Det är mycket på grund av allergirisken som man inte använder parfym på barn i Sverige. Man undviker gärna parfymerade badoljor, hudkrämer och tvättlappar. Det är även många mammor som slutar att använda parfym då de får barn, så att barnen inte skall utsättas för starka lukter.

Det är många gånger jag hamnar mellan dessa två världar, den spanska och den svenska världen. I detta fall handlar det om en så simpel fråga som parfym, men hur man än väljer är det någon sida som blir upprörd och tycker att man är en dålig förälder, så i bland får man kompromissa lite.

.

Att sjunga för sina barn

Jag läste precis en artikel om vikten av att sjunga för sina barn. Tydligen så ska barn som sjungit mycket unders sina första levnadsår vara mer förberedda för skolan, jämfört med de som sjungit mindre. Dels så är det ett bra sätt att lära sig språket på, och dels gör sången att barnet får bättre inlärningsförmåga och utvecklas därmed snabbare.

När jag var liten sjöng jag väldigt mycket, tack vare min mamma som alltid sjöng för oss när vi var små. Eftersom mamma är förskolärare kunde hon alla tänkbara barnvisor och hon har dessutom en väldigt vacker röst att lyssna på. När jag blev lite äldre slutade jag att sjunga, men när jag blev mamma så kom det automatiskt att jag sjöng för Alma, alla de sånger som min mamma hade sjungit för mig.

Nu kommer ju inte jag i håg alla sånger såklart, så därför använder jag mig mycket av barnkammarböckerna. Vi hade en sådan när jag var liten, men nu finns det hur många som helst på marknaden. Jag har den silvriga och den skimrande barnkammarboken, som är de som innehåller flest sånger och en skiva till också. 

Jag sjunger mest på kvällarna i form av en godnattvisa. Hennes favoriter är:

Vargen ylar

Nu i ro slumra in

Alla ska sova för nu är det natt

Thula Sana

Alma pratar mest på spanska, men det roliga är att hon sjunger mest på svenska för att jag har sjungit så mycket för henne under de här åren. I bland sjunger hon sig själv till sömns till och med. Tiden får utvisa om sjungandet gjort henne mer förberedd inför skolstarten i höst:)

Camarma de Esteruelas

Camarma de Esteruelas är en liten by som ligger ca 6 km utanför Alcalá de Henares.  Byn påminner lite om Villacañas, min mans hemstad, även om Camama är mindre i storlek. 

Vi upptäckte denna lilla by, tack vare våra nya grannar, som rekommenderade att åka hit och bada eftersom det är barnvänligt, och består av flera pooler med mycket grönområde. Det är dessutom väldigt lätt att ta sig dit med bil från där vi bor. Det tar ca 5 minuter, och en person med mitt lokalsinne kan till och med hitta hit :)

I bland åker vi dit med Alma, och våra grannar Mariluz och Miguel med deras dotter Lucia, och i bland åker vi dit bara vi i familjen. 

Min lilla skatt

Grannflickan Lucia med pappan Miguel och Alma med pappa Jaime

Jag och min lilla älskling

Alma på väg ner i vattnet

Jag och magen njuter av solen

 När det är så varmt som det är nu, så finns det inte så mycket annat man kan göra än att åka och bada eller sitta inomhus hela dagen. Det sistnämnda går inte riktigt när man har en tre-åring :) I slutet av graviditeten är det kanske inte så bra att bada i pool, men jag har hört att så länge slemproppen finns kvar så går det bra. Så det gäller att passa på så länge det går, för sen efter förlossningen ska man ju helst undvika att bada under en ganska lång period...

Vecka 37

I dag gick jag in i graviditetsvecka 37 och bebisen finns fortfarande kvar i magen. Jag var helt säker på att mina levervärden skulle vara skyhöga även i denna graviditet, så jag har varit mer eller mindre beredd på att bli inlagd från vecka 34, då min dotter Alma föddes. Dock verkar de som att denna bebis vill stanna kvar lite längre. Förra veckan fick jag restultaten från alla blodprov de tog för ett par veckor sedan. Alla värden var bra, vilket känns otroligt bra. 

Jag och min mage

Från och med vecka 37 räknas barnet som fullgånget, så det skulle inte göra något om min lilla bebis skulle födas nu, även om det gärna kan få vänta någon vecka till. Enligt min vän google, väger barnet nu ca 3 kg och är ca 48 centimeter lång. De flesta barnen har vid denna tidpunkt vänt sig med huvudet nedåt. Som jag har förstått det har min bebis gjort detta redan i vecka 20. Däremot så vet jag inte om det blivit fixerat än, även om det känns så eftersom det trycker på väldigt mycket.

Jag är sjukskriven sedan två veckor tillbaks på grund av ryggen som har varit lite besvärlig under denna graviditet. Min doktor var väldigt snäll och professionell, inte alls som den läkare som jag hade tidigare som poängterade tydligt att graviditet minsann inte är någon sjukdom, och det kändes som att hon tyckte att man gärna skulle stå ut med ännu mer under graviditeten än vad man skulle göra i vanligt fall. Jag kan väl hålla med om att graviditeten i sig inte är en sjukdom, snarare motsatsen till sjukdom eftersom det är ett liv man bär på. Däremot så är symptomen under gravideten oftast värre än många sjukdomssymptom. Alla kroppar reagerar givetvis olika, en del kvinnor mår bra under hela graviditeten, men att mötas av denna attityd när man är helt utslagen är verkligen inte trevligt. Jag är glad att jag fick en ny doktor nu när vi flyttade :)

Det har varit bra för mig att kunna vila och förbereda mig inför ”domedagen”.  Med Alma hann jag inte med att förbereda mig alls. Jag hade endast inhandlat en amningsbehå, dagen innan jag blev inlagd, för jag tänkte att jag skulle vara väl förberedd.. Jag hade inte köpt amningskupor, så jag var tvungen att använda toalettpapper, vilket inte var någon hit direkt. Bindor fick jag som tur var på sjukhuset. Jag hann inte med att packa någonting överhuvudtaget, eftersom allt gick så fort. Jaime var tvungen att åka hem och snabbt packa i hop lite basgrejer, som han tog med sig i några plastpåsar :) Så denna gång vill jag vara väl förberedd.

De närmaste veckorna kommer bli aningen jobbiga, det kommer att vara 35 grader minst och det kommer bli svårt att underhålla stackars Alma i denna värmen, och jag har inte överdrivet mycket energi just nu heller. Jag får försöka ta henne till närmsta pool så hon kan svalka av sig lite i alla fall :)