Denna vecka har
varit lite jobbig. Det började med att vi fick reda på att Jaimes familjs hund
har dött. Han har funnits med så länge jag känner Jaime, och betyder mycket för
hela hans familj. Det är inte ofta Jaime gråter, men när han fick höra nyheten
så grät han, och då började jag såklart också att gråta. Både för att jag blev
ledsen över det som hänt och för att jag vet att Jaime tog det hårt.
Dagen därpå
ringde mamma och berättade att min farfar hade haft en hjärtinfarkt. Jag blev
helt förstörd av denna nyhet, även om mamma sa att han hade klarat sig och att
han skulle flyttas vidare till sjukhuset i Örebro. Jag ser nämligen min farfar
som odödlig. Han är så otroligt stark och har så mycket energi och livsglädje.
Trots att han förlorat min farmor, som han älskade mycket och sitt ben (läkarna
var tvungna att amputera det på grund av kallbrand), så har han en väldig kraft
och beslutsamhet. När de amputerat benet fick han protes och lärde sig att gå
igen, och när han blev ensamstående flyttade han in till en lägenhet i Örebro
och fick snabbt en ny bekantskapskrets och började delta i en mängd olika
aktiviteter.
Farfar är helt
klart en förebild, han slutar aldrig att lära sig nya saker. Han är mycket
allmänbildad och är ständigt uppdaterad och bekantar sig snabbt med den nya
tekniken. Han använder sig av gmail, picasa, facebook och är en av de första
personerna jag känner som började blogga.
Jag har så
otroligt många minnen av min farfar, han har alltid varit närvarande och vi har
hela släkten haft mycket roligt i hans sällskap. När mamma ringde och berättade
vad som hänt, så greps jag lite av panik och förstod att han inte kommer att
finnas för evigt, vilket skrämmer mig. Men med hans livsglädje tror jag ändå
att han inte kommer att släppa taget i första hand, och jag hoppas att vi får
många fler stunder tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar