Madridmamman: Alicia

I torsdags åkte Jaime och jag in till akuten, för att kolla om jag hade fått förhöjda levervärden. Det hade kliat på magen, handflator och fotsulor hela natten, och jag kände igen dessa symtom från min tidigare graviditet. Dock var jag lite osäker på om jag inbillade mig dessa symptom eller om det verkligen kliade så mycket på riktigt.

När vi kom fram till akuten fick vi komma in nästan direkt och de undersökte mig, mätte värkarna och tog blodprov för att se om mina levervärden stigit. Det hade de mycket riktigt. Det var GPT värdet som hade stigit från 14 till 229 (skall ligga under 38) De sa åt mig att komma tillbaks dagen efter för att sätta igång förlossningen. Eftersom jag var i vecka 41 redan och ganska trött på att vara gravid, blev jag snarare positivt överaskad än negativt, även om det hade varit trevligt om förlossningen satt i gång av sig självt. Det som var tråkigt var att mamma och pappa, som varit på besök i nästan 10 dagar för att kunna vara närvarande vid förlossningen, åkte hem samma dag.

På fredagen var jag tvungen att gå upp tidigt på morgonen och jag fick såklart inte äta frukost, utan var tvungen att gå dit på fastande mage. Det gav mig oxitocin mitt på dagen och värkarna satte i gång. De blev starkare och starkare och jag skrev snabbt under papprena för att få epiduralen. I min tidigare förlossning hade jag tänkt att jag skulle klara av förlossningen utan epidural, så jag bad inte om att få det förrän jag höll på att dö av smärta. Denna gång hade jag bestämt mig för att inte lida i onödan. Epiduralen fungerade bra och när det var dags att krysta var dosen precis lagom. Jag kände sammandragningarna men jag kände inte smärtan. Kl 20.55 var föddes Alicia. Hon vägde 3380 g och var 50 cm lång. Direkt när hon var ute la barnmorskan henne på min mage och bara efter några minuter kunde jag amma henne. Det blev bara 2 stygn denna gång, och Alicia hade inga komplikationer alls. Hon grät knappt när hon kom ut, hon var lugn som en filbunke. Hon började gråta först när de tog bort henne från mig för att tvätta henne och sätta på henne kläder.

Jaime med Alicia

Efter förlossningen körde de upp mig med Alicia på magen till rummet där vi skulle vara. Det hade förändrats mycket sedan jag var där med Alma. Nu behövde jag inte dela rum med någon, och de hade satt dit en bäddsoffa till pappan, i stället för en oskön fåtölj. Jaime var ganska nöjd :)

Jag och Alicia efter förlossningen

Första natten blev ganska tuff. Alicia ville äta hela natten, och blev helt tokig så fort jag tog bort henne från bröstet. Jag var lite orolig för att jag inte skulle ha tillräckligt med mjölk denna gång, men dagen efter vaknade jag upp med ett par silikonliknande bröst fulla med mjölk. Sedan dess har amningen flytit på bra. Hon vill äta ganska ofta, men tror att hon använder mig lite som napp också. Hon är annars väldigt lugn och harmonisk. De enda gångerna man hör henne klaga är när hon vill ha mat och man inte är tillräckligt snabb att ge henne det.

Jag och Alicia fick åka hem på måndagen. Här i Spanien släpper de inte en förrän bebisen har varit under observation 48 timmar, vilket verkar vara skillnad med Sverige, där jag har hört om mammor som fick åka hem bara några timmar efter förlossning i extrema fall. Navelsträngen ramlade av samma dag vi åkte hem, och läkaren konstaterade att Alicia var i perfekt skick.

Det har varit så underbart att fått uppleva en bra förlossning utan komplikationer. När jag födde Alma hade jag en hemsk förlossning som varade i 3 dagar, och i och med att hon föddes i vecka 34 fick hon ligga inne i neonatavdelningen i två veckor. Hon hade så mycket kablar hit och dit så man knappt kunde amma eller byta blöja. Alicia däremot föddes i vecka 41 och var helt klar. Det bästa av allt var att hon fick vara med mig från början och jag behövde bara lämna i från mig henne för det dagliga badet :)