Blodprov

I morse var det dags igen för blodprov och urinprov. Det var på provtagningen i vecka 34 (veckan jag är i nu) som de såg att jag hade förhöjda levervärden då jag väntade Alma. Förhoppningsvis kommer inte historien att upprepas och jag ka fullfölja graviditeten.

Som vanligt var jag tvungen att gå dit på fastande mage. Jaime körde mig som tur var. Jag vågade inte ta bilen när jag inte hade ätit frukost, för då skulle jag troligtvis köra på någon på vägen. Utan frukost fungerar jag inte speciellt bra, jag går in i saker och är allmänt borta och på dåligt humör. Det i kombination med bilkörning är nog ingen bra kombination.

När man tar blodprov här, är det inte som i Sverige, då barnmorskan ansvarar för blodproven. Här får man ingen fast tid utan man får komma mellan 8-10, och ta en nummerlapp när man kommer dit och vänta i väntsalen på sin tur. Väntetiden är drygt en timme, förutom när man ska göra glukostestet för då får man förtur. Denna gången var jag där redan innan 8, men trots det var det många före mig i kön, så jag fick sitta och hungra i hjäl i en timma ungefär.

Receptionen vid väntesalen

Hon som stack mig i armen är en av de mest erfarna där, så hon hittade mina små vener väldigt fort. Vid vissa tillfällen har de varit tvungna att sticka mig flera gånger och en gång använde de till och med en nål som var tänkt för bebisar för att hitta rätt. Men denna gång gick det bra. De tog dock ut några extra rör eftersom min barnmorska beställt extra tester för att kontrollera så att alla levervärdena är bra, inte bara de som kontrolleras rutinmässigt. Jag håller tummarna för att de ser bra ut:)