Kulturskillnader vid matbordet

I går var det födelsedagslunch i Villacañas. Det var Jaimes farbror som fyllde år. Det är intressant som svensk att vara på sådana här tillställningar. Ljudnivån är betydligt högre än i Sverige. Man kan inte sitta att vänta på tystnader för att ta ordet. Då får man sitta och vänta hela dagen. Det är därför mycket svårt som svensk att komma in i dessa samtal. För att komma in i samtalet måste man ta ordet i dess rätta bemärkelse, man måste höja rösten och avbryta den som pratar och fortsätta att höja rösten till de andra samtalen tystnar något. Man får räkna med att alla lunch, eller middagsgäster inte kommer att tystna ändå, utan kommer att fortsätta med sina samtal. Det är ganska vanligt att det förekommer flera samtal samtidigt, och en många spanjorer har förmåga att delta i flera av samtalen samtidigt.

I dessa situationer känner jag mig väldigt svensk. Jag har ganska svårt att ta ordet vid tillställningar i Sverige också, men här är det verkligen en utmaning. Jag är av den art som tystnar när jag märker att jag inte har någon publik. I Sverige brukar man av artighet tystna när man märker att någon annan vill delta i samtalet, och oftast så fortsätter man att lyssna när någon väl har börjat prata. Det förekommer inte alls lika ofta här. Man måste stå på sig för att få berätta klart sin berättelse eller vad det nu är man pratar om. Många gånger behövs det flera försök att återfå ordet. För mig har det nog varit nyttigt att få vara med om dessa situationer. Jag har blivit något bättre att ta ordet, men jag är fortfarande ganska dålig på det om jag ska vara ärlig.

En annan sak som jag har lagt märke till under dessa typer av tillställningar är sättet att servera mat på, eller rättare sagt presentera maten. I Sverige händer det inte allt för sällan att kocken presenterar sin mat blygsamt och säger: ”Jag vet inte om jag lyckades riktigt med denna rätt” och ”Ni behöver inte äta upp om ni inte tycker om det”. Det behöver inte vara så att kocken inte tror att denne inte har lyckats, men det är svårt som svensk att ”skryta” om det man själv har gjort.

Här i Spanien brukar detta inte vara något problem alls. Personen som lagar maten börjar ofta med att säga: ”Smaka på detta, det är jättegott. Jag är riktigt duktig på att laga mat”. Och då är det klart att man inte har något val än att ta för sig, eller man blir rättare sagt serverad och får ofta ganska mycket mer än vad man har tänkt att äta från början. Det är väldigt viktigt att man äter mycket, och äter man inte så mycket så får man genast höra att oj vad lite du äter. I och med att jag har lärt mig att man måste äta upp det man har på tallriken, tyckte jag det var hemskt jobbigt i början, då det bara östes på med min mat, på min tallrik. Artig som jag var, åt jag upp allt och då östes det på mer och mer och mer tills jag gick nästan sprack. Jag gick i väg och grät, besviken över min bristfälliga kapacitet att äta mycket,  och sa till Jaime. Jag klarar inte av att äta mer. Jaime förklarade att jag inte skulle inte äta klart på tallriken för då skulle de bara fortsätta att ge mig mer mat. Nu för tiden har jag inget problem med detta och jag kan säga: Nej, tack, jag är mätt! :)