Madridmamman: Ett sista farväl

I lördags hade vi begravning för min farfar Rune som gick bort på julafton. Jag var lite osäker på huruvida jag skulle åka till Sverige igen, och om jag skulle åka själv eller med barnen. På ett sätt kändes det som att jag fick säga farväl till honom i julas, men på ett annat sätt kändes det som att jag ville vara närvarande på begravningen, dels för att hedra honom och dels för att kunna ta ett sista farväl av min älskade farfar.

Jag bestämde mig till slut för att åka och jag tog med mig Alicia. Alma fick stanna hemma med sin pappa och farmor eftersom hon har skola. Eftersom jag bokade så sent fanns det inte så många resor att välja på, så jag fick mellanlanda i Helsingfors och sitta där och vänta ett bra tag med Alicia. Allt gick väldigt smidigt på första flygresan, Alicia åt och sov och var på glatt humör under hela tiden. På flyget från Helsingfors däremot tog hennes tålamod slut och hon blev grinig. Jag skulle lösa situationen med att amma henne precis innan vi lyfte så att hon kunde sova resten av resan. Men det blev inte som jag hade tänkt. Då Alicia precis somnat kom ett par och skulle klämma sig in förbi mig så jag var tvungen att avbryta amningen och börja flytta på alla mina saker. Då började Alicia att skrika och det var väldigt svårt att lugna ned henne. Sen grät hon i princip hela resan från och till eftersom hon inte lyckades att somna. När vi kom fram till Arlanda lugnade hon ned sig eftersom hon slapp sitta fastspänd. Då vi fått bagaget och gick ut började jag leta efter pappa som skulle komma och hämta mig. Men jag såg honom ingenstans. Jag satte mig ned med Alicia och väntade ett bra tag och blev sedan ganska orolig. Tänk om det hade hänt honom något. Det var hemskt mycket snö ute så det var inte det bästa underlaget att köra på. Så jag ringde men fick inget svar. Till slut ringde pappa upp mig och berättade att han hade kört vilse, så det var bara att sätta sig att vänta...Bilresan hem var ganska krävande. Alicias tålamod var slut och hon var jättetrött. Jag fick agera som clown och sjunga sånger hela resan. Dessutom vägrade hon att ta nappen. Men till slut lyckades jag få henne att ta nappen och lägga en filt på huvudet på henne och då somnade hon:)

När jag kom hem så var alla på plats. Kajsa, Elin och Terje hade kommit från Göteborg och mamma hade förberett middag. Då kände jag att den långa resan hade varit värt besväret:)

Begravningen skulle äga rum kl 12 dagen efter i Betelkyrkan här i Örebro. De senaste åren hade farfar varit en väldigt aktiv medlem i församlingen och hittat tillbaks till den tro som präglat hans uppväxt. Farfar hade lämnat ett A4 med önskemål om hur han ville att begravningen skulle arrangeras, alltifrån psalmer och musikunderhållning till vad som skulle serveras på minnesstunden efter begravningsceremonin.

Kyrksalen var ganska liten och stämningsfull och det var över 70 personer som var närvarande. Det var många kända ansikten på plats, men även ett stort antal personer som jag aldrig hade träffat, vilket är ett tecken på att farfar hade ett stort socialt nätverk.

Gudtjänsten inleddes med Air av Bach, som farfar själv hade valt. Det dröjde inte många sekunder innan tårarna började rinna. Jag trodde på något sätt att jag inte skulle gråta eftersom att jag redan sörjt klart, men jag hade fel. Kajsa gav mig näsduk efter näsduk och det var svårt att kontrollera sig. Därefter välkomnade pastorn alla gäster och började berätta om farfar och hans relation till Gud och om farfar som människa. Bilden han gav kändes väldigt sann. Jag kände igen bilden av farfar och man förstod att pastorn hade en bra relation till honom. Han berättade om farfars uppväxt, om hans relation till farmor, hans yrkesliv och hans senare år med barn och barnbarn. Han sa att farfar lämnade efter sig ett tomrum och att han var en positiv person som åkte i ur och skur till kyrkan med ett leende läpparna.

Det framfördes två solosånger som sjöngs av Gunnel Sjöberg, samt några musikstycken som spelades på fiol, däribland Koppången av P E Moraeus. Det sjöngs även två psalmer som alla sjöng med i:

Det var tre barn med i kyrkan. Min kusin Petters son Robin, Mys son Rasmus och så min dotter Alicia. Jag trodde att någon utav barnen skulle börja gråta i kyrkan, men alla barn höll sig väldigt lugna. Alicia började att bli grinig men då började jag att amma henne så hon somnade med en gång och sov genom hela ceremonin:)

När det var dags för avskedstagandet, då alla skulle ta farväl av farfar genom att gå runt urnan där hans aska låg, var det dags för tårarna att börja rinna igen och när jag såg min pappas tårfyllda ögon bröt jag i hop fullständigt..

Efter ceremonin hölls en minnesstund, där det serverades landgång, dryck och kaffe med kaka.

På sjöng mamma, min syster Elin och hennes pojkvän Terje "Så länge skutan kan gå" i tre stämmor. Det var en låt som farfar tyckte väldigt mycket om och de framförde låten på ett mycket fint sätt.

Det framfördes även många tal och man förstod att farfar hade gjort avtryck hos många människor. Däribland hos mig, som egentligen hade tänkt att skriva ett tal. Då jag fick höra att det var över 70 personer som skulle komma fick jag ont i magen och valde att avstå från att hålla tal. Men när jag satt där på minnesstunden så fick jag ett litet infall och bestämde mig för att berätta lite om när farfar var och hälsade på mig i Spanien. Så jag tog mikrofonen och ställde mig där framme. Så fort jag började prata blev jag helt kallsvett som jag brukar bli när jag talade inför folk och fråga mig själv varför jag var tvungen att försätta mig i denna situationen. Men jag fick sagt det jag ville säga och det kändes bra efteråt att jag faktiskt vågade gå fram.

Efter minnesstunden begav de närmaste sig hem till mamma och pappa där det skulle serveras våfflor i minne av farfar. Det var nämligen så att farfar alltid bjöd på våfflor då vi kom och hälsade på. Vi brukade till och med kalla honom för våffelkungen:)