En annorlunda jul

För några månader sedan lovade min farfar mig att han skulle leva tills jul då vi skulle komma hem. Han höll sitt löfte. På natten till måndagen 23 december, ringde han min pappa för berätta att han hade väldigt svårt att andas. Då han inte ville åka in i onödan och därmed vara till besvär ringde han pappa för att rådfråga om hur hans tillstånd var. Pappa tyckte att det var bäst att åka in, och tur var väl det eftersom han fick svårare och svårare att andas. Eftersom farfar har haft ett flertal hjärtinfarkter under hösten var vi förberedda på att det kunde hända inom en snar framtid, men eftersom han har överlevt så mycket de senaste åren trodde jag att han nästan var odödlig.

Min fina farfar

På julaftons morgon när jag hade satt på mig julklänningen och gjort i ordning barnen för att åka, ringde mamma från sjukhuset och sa att farfar mådde sämre och att det nog närmade sig slutet. Då gick jag till sjukhuset med Alicia medan Jaime stannade kvar med Alma. När jag kom var alla kusinerna där runt farfar och när jag såg honom ligga där brast jag ut i gråt. Det var så hemskt att se en person som alltid funnits där och som varit så full av liv in i det sista, helt plötsligt ligga där helt livlös. Vi turades om att sitta och hålla honom i handen och han upprepade hela tiden samma mening: Jag är så trött, jag är så trött.

Vi var osäkra på hur vi skulle göra med julfirandet. Planen var att vi skulle åka i väg till Lännäs och fira med kusinerna som vanligt men vi ville inte lämna farfar på sjukhuset i det tillståndet. Till slut bestämde vi oss för att bara pappa och min farbror skulle stanna kvar hos honom. Farfar hade inte velat att vi skulle avstå från att fira jul. Vi åkte i väg till Lännäs framåt eftermiddagen och barnen fick sin jul till slut.

Jag och Jaime

Samlade vid matbordet

I soffan framför Kalle Anka

Vi var alla lite avslagna, men det kändes ändå bra att kunna vara med mina kusiner och kunna prata om farfar med dem. Det fungerade lite som terapi. Dessutom så lekte barnen tillsammans och verkade trivas väldigt bra i hop.

Sysslingarna Robin och Alma busar

Alla sysslingarna samlade

Alma pratar med Rasmus

Jag tror nog att farfar hade gillat det beslut vi fattade. Barnen tittade på Kalle Anka, vi vuxna åt tills vi storknade och det blev som vanligt alldeles för mycket paket.

Alma öppnar paket

När vi satt i bilen för att åka hem ringde pappa från sjukhuset och berättade att det var över. Farfar hade kämpat klart. En del av mig blev helt knäckt, men den andra delen av mig blev nästan lite lättad. När vi såg honom ligga där på sjukhuset märktes det att varje andetag var för honom som att springa ett helt maratonlopp. Nu behövde han inte kämpa mer och fick äntligen vila, efter 94 år av aktivt liv. Dessutom vill jag tro att han nu är med farmor. Både farmor och farfar har alltid symboliserat jul för mig och framförallt för farmor har julen betytt allt. Hon kanske tyckte att det var dags för farfar att komma till henne så att de kunde få vara tillsammans igen på julafton..