Ett sista farväl

I lördags hade vi begravning för min farfar Rune som gick bort på julafton. Jag var lite osäker på huruvida jag skulle åka till Sverige igen, och om jag skulle åka själv eller med barnen. På ett sätt kändes det som att jag fick säga farväl till honom i julas, men på ett annat sätt kändes det som att jag ville vara närvarande på begravningen, dels för att hedra honom och dels för att kunna ta ett sista farväl av min älskade farfar.

Jag bestämde mig till slut för att åka och jag tog med mig Alicia. Alma fick stanna hemma med sin pappa och farmor eftersom hon har skola. Eftersom jag bokade så sent fanns det inte så många resor att välja på, så jag fick mellanlanda i Helsingfors och sitta där och vänta ett bra tag med Alicia. Allt gick väldigt smidigt på första flygresan, Alicia åt och sov och var på glatt humör under hela tiden. På flyget från Helsingfors däremot tog hennes tålamod slut och hon blev grinig. Jag skulle lösa situationen med att amma henne precis innan vi lyfte så att hon kunde sova resten av resan. Men det blev inte som jag hade tänkt. Då Alicia precis somnat kom ett par och skulle klämma sig in förbi mig så jag var tvungen att avbryta amningen och börja flytta på alla mina saker. Då började Alicia att skrika och det var väldigt svårt att lugna ned henne. Sen grät hon i princip hela resan från och till eftersom hon inte lyckades att somna. När vi kom fram till Arlanda lugnade hon ned sig eftersom hon slapp sitta fastspänd. Då vi fått bagaget och gick ut började jag leta efter pappa som skulle komma och hämta mig. Men jag såg honom ingenstans. Jag satte mig ned med Alicia och väntade ett bra tag och blev sedan ganska orolig. Tänk om det hade hänt honom något. Det var hemskt mycket snö ute så det var inte det bästa underlaget att köra på. Så jag ringde men fick inget svar. Till slut ringde pappa upp mig och berättade att han hade kört vilse, så det var bara att sätta sig att vänta...Bilresan hem var ganska krävande. Alicias tålamod var slut och hon var jättetrött. Jag fick agera som clown och sjunga sånger hela resan. Dessutom vägrade hon att ta nappen. Men till slut lyckades jag få henne att ta  nappen och lägga en filt på huvudet på henne och då somnade hon:)

När jag kom hem så var alla på plats. Kajsa, Elin och Terje hade kommit från Göteborg och mamma hade förberett middag. Då kände jag att den långa resan hade varit värt besväret:)

Begravningen skulle äga rum kl 12 dagen efter i Betelkyrkan här i Örebro. De senaste åren hade farfar varit en väldigt aktiv medlem i församlingen och hittat tillbaks till den tro som präglat hans uppväxt. Farfar hade lämnat ett A4 med önskemål om hur han ville att begravningen skulle arrangeras, alltifrån psalmer och musikunderhållning till vad som skulle serveras på minnesstunden efter begravningsceremonin.

Kyrksalen var ganska liten och stämningsfull och det var över 70 personer som var närvarande. Det var många kända ansikten på plats, men även ett stort antal personer som jag aldrig hade träffat, vilket är ett tecken på att farfar hade ett stort socialt nätverk.

Gudtjänsten inleddes med Air av Bach, som farfar själv hade valt. Det dröjde inte många sekunder innan tårarna började rinna. Jag trodde på något sätt att jag inte skulle gråta eftersom att jag redan sörjt klart, men jag hade fel. Kajsa gav mig näsduk efter näsduk och det var svårt att kontrollera sig. Därefter välkomnade pastorn alla gäster och började berätta om farfar och hans relation till Gud och om farfar som människa. Bilden han gav kändes väldigt sann. Jag kände igen bilden av farfar och man förstod att pastorn hade en bra relation till honom. Han berättade om farfars uppväxt, om hans relation till farmor, hans yrkesliv och hans senare år med barn och barnbarn. Han sa att farfar lämnade efter sig ett tomrum och att han var en positiv person som åkte i ur och skur till kyrkan med ett leende läpparna.

Det framfördes två solosånger som sjöngs av Gunnel Sjöberg, samt några musikstycken som spelades på fiol, däribland Koppången av P E Moraeus. Det sjöngs även två psalmer som alla sjöng med i:

Det var tre barn med i kyrkan. Min kusin Petters son Robin, Mys son Rasmus och så min dotter Alicia. Jag trodde att någon utav barnen skulle börja gråta i kyrkan, men alla barn höll sig väldigt lugna. Alicia började att bli grinig men då började jag att amma henne så hon somnade med en gång och sov genom hela ceremonin:)

När det var dags för avskedstagandet, då alla skulle ta farväl av farfar genom att gå runt urnan där hans aska låg, var det dags för tårarna att börja rinna igen och när jag såg min pappas tårfyllda ögon bröt jag i hop fullständigt..

Efter ceremonin hölls en minnesstund, där det serverades landgång, dryck och kaffe med kaka.

På sjöng mamma, min syster Elin och hennes pojkvän Terje "Så länge skutan kan gå" i tre stämmor. Det var en låt som farfar tyckte väldigt mycket om och de framförde låten på ett mycket fint sätt.

Det framfördes även många tal och man förstod att farfar hade gjort avtryck hos många människor. Däribland hos mig, som egentligen hade tänkt att skriva ett tal. Då jag fick höra att det var över 70 personer som skulle komma fick jag ont i magen och valde att avstå från att hålla tal. Men när jag satt där på minnesstunden så fick jag ett litet infall och bestämde mig för att berätta lite om när farfar var och hälsade på mig i Spanien. Så jag tog mikrofonen och ställde mig där framme. Så fort jag började prata blev jag helt kallsvett som jag brukar bli när jag talade inför folk och fråga mig själv varför jag var tvungen att försätta mig i denna situationen. Men jag fick sagt det jag ville säga och det kändes bra efteråt att jag faktiskt vågade gå fram.

Efter minnesstunden begav de närmaste sig hem till mamma och pappa där det skulle serveras våfflor i minne av farfar. Det var nämligen så att farfar alltid bjöd på våfflor då vi kom och hälsade på. Vi brukade till och med kalla honom för våffelkungen:)

Det blev en mycket trevlig tillställning och det kändes bra att få fortsätta att tala om farfar och umgås lite efter begravningen.

Jag tycker att farfar fick ett värdigt avslut på sitt liv. Han kommer alltid att finnas med mig i mina tankar...

Jag och farfar

Olivplockning

Förutom vindruvor odlar min mans familj även oliver, som de skördar nu i januari. Innan vi fick barn brukade jag följa med och skörda, men nu brukar jag stanna hemma med barnen medan de är ute och jobbar på landet. Även om det är hårt arbete tycker jag det är ganska underhållande att plocka oliver. Det är betydligt roligare än att vara dubbelvikt och plocka vindruvor. Dessutom är det ett bra sätt att bli av med aggressioner eftersom det går ut på att slå på olivträdet med en pinne tills oliverna ramlar ned på marken:)

Det är i december och januari som oliverna ska plockas, och då brukar Jaime och hans bröder åka till byn och hjälpa till på helgerna.

I helgen följde Alma med och plockade lite oliver. och hon fick till och med köra traktor :P

Men så här års är det lite kallt ute men farmor Pili fixar en brasa där Alma fick värma sina händer:)

 Så här mycket oliver plockade Alma:

Oliverna åker de med till samma kooperativ som gör vinet, för att tillverka olivolja. Olivoljan som de tillverkar är helt underbart god. Den går inte att jämföra med den olivoljan som man köper i affärerna. Mamma och pappa brukar få med sig några flaskor när de kommer hit på besök:)

Nu är glada julen slut slut slut...

I Spanien firar man jul pa ett lite annurlunda sätt än i Sverige. Da man i Sverige vanligtvis äter jullunch tillsammans med familjen innan Kalle Anka kl 15 pa julafton, träffar man i Spanien den 24 december familjen pa kvällen och äter middag runt kl 22. Maten bestar vanligtvis av en massa skaldjur, men det är även vanligt att man äter lamm, havsruda eller nagon kötträtt.

Pa kvällen fortsätter vanligtvis festligheterna med vännerna och diskoteken är öppna tills pa morgonen. Däremot vilar de flesta pa juldagen, da det i Sverige är den stora krogkvällen (i alla fall i Örebro).

Den 31 december, firar man med familjen, och enligt traditionen ska man vi tolvslaget äta 12 druvor, en vid varje klockslag. Det gäller att druvorna är sma för annars blir det hemskt svart att hinna med. Och sa skalar man med Cava saklart:)

Pa uteställena brukar de dela ut masker, peruker, glasögon och annan utklädnad som spanjorerna gar omkring med denna kväll.

Pa trettondagsafton den 6 januari (dia de reyes) är den viktigaste dagen pa hela julen för barnen. Det är da de tre vise männen, los reyes magos, kommer med julklappar till barnen (och de vuxna). Detta sker vanligtvis pa natten till trettondagen även om det är först pa trettondagsafton som paketen öppnas. Pa samma sätt som manga barn i Sverige ställer ut gröt till tomten brukar de spanska barnen ställa ut mat till de tre vise männen, samt ett par skor (barnskor), sa att de ska veta vem som ska ha julklapparna.

Los reyes magos

Om barnen inte har skött sig däremot, blir det i stället för julklappar svarta kolbitar, carbon de reyes, som nuförtiden är godisbitar i form av kol. Min man har berättat att han fick det när han var liten, men att han fick julklappar ocksa:)

carbon de reyes

Alma fick julklappar i stället för kol. Bästa julklappen var nog cykeln som hon fick av farfar och farmor:)

Typiskt för dia de reyes, är att man äter roscón de reyes, som är ett bakverk som jag har börjat tycka hemskt mycket om.

roscón de reyes

Liksom i Sverige, proppar spanjorerna i sig en massa godsaker under hela julen. Men till skillnad fran i Sverige är dessa nästan alltid köpta i stället för hembakade.

Polvorones och mazapanes

 Turrón

I ar har vi firat julafton och nyarsafton i Sverige och trettondagsafton i Spanien, sa jag har glufsat i mig bade svensk och spansk julmat, vilket har satt sina spar...Det är nu, jag, liksom resten av alla svenskar och spanjorer börjar tänka pa att leva ett sundare liv..:) Mot operación bikini, som det heter pa spanska.

En annorlunda jul

För några månader sedan lovade min farfar mig att han skulle leva tills jul då vi skulle komma hem. Han höll sitt löfte. På natten till måndagen 23 december, ringde han min pappa för berätta att han hade väldigt svårt att andas. Då han inte ville åka in i onödan och därmed vara till besvär ringde han pappa för att rådfråga om hur hans tillstånd var. Pappa tyckte att det var bäst att åka in, och tur var väl det eftersom han fick svårare och svårare att andas. Eftersom farfar har haft ett flertal hjärtinfarkter under hösten var vi förberedda på att det kunde hända inom en snar framtid, men eftersom han har överlevt så mycket de senaste åren trodde jag att han nästan var odödlig.

Min fina farfar

På julaftons morgon när jag hade satt på mig julklänningen och gjort i ordning barnen för att åka, ringde mamma från sjukhuset och sa att farfar mådde sämre och att det nog närmade sig slutet. Då gick jag till sjukhuset med Alicia medan Jaime stannade kvar med Alma. När jag kom var alla kusinerna där runt farfar och när jag såg honom ligga där brast jag ut i gråt. Det var så hemskt att se en person som alltid funnits där och som varit så full av liv in i det sista, helt plötsligt ligga där helt livlös. Vi turades om att sitta och hålla honom i handen och han upprepade hela tiden samma mening: Jag är så trött, jag är så trött.

Vi var osäkra på hur vi skulle göra med julfirandet. Planen var att vi skulle åka i väg till Lännäs och fira med kusinerna som vanligt men vi ville inte lämna farfar på sjukhuset i det tillståndet. Till slut bestämde vi oss för att bara pappa och min farbror skulle stanna kvar hos honom. Farfar hade inte velat att vi skulle avstå från att fira jul. Vi åkte i väg till Lännäs framåt eftermiddagen och barnen fick sin jul till slut.

Jag och Jaime

Samlade vid matbordet

I soffan framför Kalle Anka

Vi var alla lite avslagna, men det kändes ändå bra att kunna vara med mina kusiner och kunna prata om farfar med dem. Det fungerade lite som terapi. Dessutom så lekte barnen tillsammans och verkade trivas väldigt bra i hop.

Sysslingarna Robin och Alma busar

Alla sysslingarna samlade

Alma pratar med Rasmus

Jag tror nog att farfar hade gillat det beslut vi fattade. Barnen tittade på Kalle Anka, vi vuxna åt tills vi storknade och det blev som vanligt alldeles för mycket paket.

Alma öppnar paket

När vi satt i bilen för att åka hem ringde pappa från sjukhuset och berättade att det var över. Farfar hade kämpat klart. En del av mig blev helt knäckt, men den andra delen av mig blev nästan lite lättad. När vi såg honom ligga där på sjukhuset märktes det att varje andetag var för honom som att springa ett helt maratonlopp. Nu behövde han inte kämpa mer och fick äntligen vila, efter 94 år av aktivt liv. Dessutom vill jag tro att han nu är med farmor. Både farmor och farfar har alltid symboliserat jul för mig och framförallt för farmor har julen betytt allt. Hon kanske tyckte att det var dags för farfar att komma till henne så att de kunde få vara tillsammans igen på julafton..

Att resa med barn

Nu är vi äntligen i Sverige. Vi har inte varit här på ett helt ar sa det känns helt underbart att vara här. Med Alma har vi flugit många gånger till Sverige men det var första gången som vi skulle resa så långt med både Alma och Alicia. Vi var lite nervösa för hur det skulle gå. Det var inte under de bästa förhållandena som vi skulle resa eftersom båda barnen var sjuka. Alma hade  varit sjuk i en vecka med hosta och feber och Alicia hade börjat fått samma symptom. Dessutom väntades en tretimmarsresa i bil från Arlanda till Örebro med en bebis (Alicia) som hatar att åka bil. Hon skriker konstant varje dag när jag ska åka till Almas skola och slutar inte förrän jag har stannat bilen och tar ur henne ur bilen...

Men resan gick faktiskt över förväntan. Jaimes mamma kom hem till oss dagen innan för att hjälpa till oss med barnen för att hinna packa. Det är inte lite saker man behöver ha med sig när man reser med barn. Man behöver varma kläder i fall det blir kallt, mindre varma kläder i fall det blir mindre kallt, alvedon i fall de blir sjuka på vägen, matsäck om de blir hungriga, våtservetter och blöjor (till Alicia), papper i mängder i fall de kräks,  underhållning till Alma i form av bärbar dvd, surfplatta, böcker, papper och pennor för att måla med, underhållning till Alicia i form av nappar, bitleksaker och andra typer av leksaker som hon kan hålla på med under resan. Det är väldigt lätt att glömma någon utav dessa grejor som kan förstöra hela resan, t.ex. ombyte, våtservetter, blöjor och napp...Men som tur är var vi duktiga föräldrar denna gång och hade med oss allt vi skulle, och dessutom hände ingen katastrof på vägen. Alicia bajsade inte utanför blöjan som hon brukar göra, och Alma blev inte åksjuk på resan trots att hon var sjuk.

Alma sov genom hela flygresan och Alicia åt, sov och åt upp tidningar mest hela tiden, så det gick faktiskt väldigt bra.

 På bilresan hem satt jag mellan Alma och Alicia. Alma tittade på film under hela resan och Alicia sov och sög på nappen under hela resan, och eftersom hon såg mig hela tiden blev hon lugn:) När vi kom fram hade mamma och pappa dukat upp till julbord.

Balettlektion

I dag var Alma på balettlektion för första gången. Hon har varit helt lyrisk ända sedan vi började prata om baletten. Jag köpte både skor och dräkten på hm, och hon älskade dem. När hon satte på sig dräkten satte hon i gång och dansade på tå i vardagsrummet som om hon inte hade gjort annat. Jag har aldrig visat henne balett så jag vet inte varifrån hon har lärt sig det men gulligt var det i alla fall.

Alma gillar att dansa till all typ av musik. Hon sätter i gång och hittar på egna koreagrafier och ändrar dansstil beroende på vad det är för låt. Vi gick dit tillsammans med en flicka i hennes klass och hennes mamma. Alma och den andra flickan gick och höll varandra i hand hela vägen till dansskolan och var jätteglada båda två. Men de är ganska blyga så när de kom in i salen ville de vara med sina mammor i stället, som egentligen inte fick sitta därinne. Läraren hade sagt att vi fick vara kvar där tills de kände sig lite bekvämare, men att föräldrarna egentligen inte fick vara därinne under lektionen.  Det tog ett bra tag innan de vågade sätta sig med de andra barnen i cirkeln. De andra flickorna var 4 och 5 år, vilket kanske gjorde att småtjejerna blev ännu mer blyga. Almas klasskompis gick ut och grät efter ett tag och ville inte stanna kvar, men Alma stannade kvar därinne men sprang lite fram och tillbaks för att kolla om jag fortfarande kvar. Man såg på henne att hon ville men att hon inte riktigt vågade. Men hon sa i alla fall att hon tyckte att det var roligt, så jag får ge det några gånger. Jag vill ju inte att det ska bli en jobbig grej för henne, utan något som hon tycker är roligt:) Hon var i alla fall hur gullig som helst i sin lilla ballerinadräkt:)

Tvåmånaderskontroll

I går var jag på 2-månaderskontroll med Alicia. Hon hade blivit riktigt stor. Hon har nu blivit 59 cm lång och väger 5640 g. Det här är hennes kurva och man kan se att den går rakt upp. Jag behöver inte oroa mig för att hon inte får i sig ordentligt i alla fall.

 

De blev imponerade av att hon var så med och observerade uppmärksamt allt som hände runtomkring henne. De sa även att det är ovanligt att så små bebisar vet vem som är mamma och vem som är främlingar, men att på Alicia syntes det att hon visste precis vem som var hennes mamma och att hon blev ledsen när någon annan lyfte henne. 

Här i Spanien vaccineras man för första gången när man är 2 månader gammal. Det är inte en trevlig upplevelse varken för bebis eller mamman. Jag fick hålla i hennes armar och de stack henne med tre olika sprutor på låren. Alicia skrek så hon nästan kiknade.  Eftersom Jaime jobbar så är det alltid jag som får vara med om sådana hemska upplevelser:( 

Vid 2 månaders ålder vaccineras man mot:

Stelkramp

Difteri

Kikhosta

Polio

Hepatit b

H influenzae B 

Hjärnhinneinflammation och meningokock

Förut ingick även vaccinet 13 som skyddar mot de serotyper som främst orsakar  invasiv pneumokockinfektion. Pneumokocker är bakterier som kan orsaka lindrigare infektioner som öron- och bihåleinflammation men kan även orsaka livshotande sjukdomar som blodfärgiftning och hjärnhinneinflammation. När Alma var bebis infick detta vaccin, men de har nu tagit bort den på grund av krisen. Läkarna rekomenderar dock denna, och det finns möjlighet att köpa vaccinet på apoteket för 75 euros, vilket vi gjorde till Alicia.

Efter läkarbesöket var Alicia väldigt upprörd och det var lite svårt att lugna ned henne efter de hemskheter hon blivit utsatt för. Jag ammade henne och gick sedan runt med henne tills hon somnade. Jag var ändå tvungen att stanna där i 15-20 minuter, för att försäkra mig om att hon inte reagerat konstigt på vaccinet. I natt vaknade hon en gång mer än vanligt men annars tycker jag inte att hon verkar lida speciellt mycket. Hon äter och sover som vanligt och ler när man pratar med henne. Nästa vaccinationstillfälle blir när hon är 4 månader, så nu kan man andas ut i två månader:)