Alicia

I torsdags åkte Jaime och jag in till akuten, för att kolla om jag hade fått förhöjda levervärden. Det hade kliat på magen, handflator och fotsulor hela natten, och jag kände igen dessa symtom från min tidigare graviditet. Dock var jag lite osäker på om jag inbillade mig dessa symptom eller om det verkligen kliade så mycket på riktigt.

När vi kom fram till akuten fick vi komma in nästan direkt och de undersökte mig, mätte värkarna och tog blodprov för att se om mina levervärden stigit. Det hade de mycket riktigt. Det var GPT värdet som hade stigit från 14 till 229 (skall ligga under 38) De sa åt mig att komma tillbaks dagen efter för att sätta igång förlossningen. Eftersom jag var i vecka 41 redan och ganska trött på att vara gravid, blev jag snarare positivt överaskad än negativt, även om det hade varit trevligt om förlossningen satt i gång av sig självt. Det som var tråkigt var att mamma och pappa, som varit på besök i nästan 10 dagar för att kunna vara närvarande vid förlossningen, åkte hem samma dag. 

På fredagen var jag tvungen att gå upp tidigt på morgonen och jag fick såklart inte äta frukost, utan var tvungen att gå dit på fastande mage. Det gav mig oxitocin mitt på dagen och värkarna satte i gång. De blev starkare och starkare och jag skrev snabbt under papprena för att få epiduralen. I min tidigare förlossning hade jag tänkt att jag skulle klara av förlossningen utan epidural, så jag bad inte om att få det förrän jag höll på att dö av smärta. Denna gång hade jag bestämt mig för att inte lida i onödan. Epiduralen fungerade bra och när det var dags att krysta var dosen precis lagom. Jag kände sammandragningarna men jag kände inte smärtan. Kl 20.55 var föddes Alicia. Hon vägde 3380 g och var 50 cm lång. Direkt när hon var ute la barnmorskan henne på min mage och bara efter några minuter kunde jag amma henne. Det blev bara 2 stygn denna gång, och Alicia hade inga komplikationer alls. Hon grät knappt när hon kom ut, hon var lugn som en filbunke. Hon började gråta först när de tog bort henne från mig för att tvätta henne och sätta på henne kläder.

Jaime med Alicia

 Efter förlossningen körde de upp mig med Alicia på magen till rummet där vi skulle vara. Det hade förändrats mycket sedan jag var där med Alma. Nu behövde jag inte dela rum med någon, och de hade satt dit en bäddsoffa till pappan, i stället för en oskön fåtölj. Jaime var ganska nöjd :)

Jag och Alicia efter förlossningen

Första natten blev ganska tuff. Alicia ville äta hela natten, och blev helt tokig så fort jag tog bort henne från bröstet. Jag var lite orolig för att jag inte skulle ha tillräckligt med mjölk denna gång, men dagen efter vaknade jag upp med ett par silikonliknande bröst fulla med mjölk. Sedan dess har amningen flytit på bra. Hon vill äta ganska ofta, men tror att hon använder mig lite som napp också. Hon är annars väldigt lugn och harmonisk. De enda gångerna man hör henne klaga är när hon vill ha mat och man inte är tillräckligt snabb att ge henne det. 

Jag och Alicia fick åka hem på måndagen. Här i Spanien släpper de inte en förrän bebisen har varit under observation 48 timmar, vilket verkar vara skillnad med Sverige, där jag har hört om mammor som fick åka hem bara några timmar efter förlossning i extrema fall. Navelsträngen ramlade av samma dag vi åkte hem, och läkaren konstaterade att Alicia var i perfekt skick.

Det har varit så underbart att fått uppleva en bra förlossning utan komplikationer. När jag födde Alma hade jag en hemsk förlossning som varade i 3 dagar, och i och med att hon föddes i vecka 34 fick hon ligga inne i neonatavdelningen i två veckor. Hon hade så mycket kablar hit och dit så man knappt kunde amma eller byta blöja. Alicia däremot föddes i vecka 41 och var helt klar. Det bästa av allt var att hon fick vara med mig från början och jag behövde bara lämna i från mig henne för det dagliga badet :)

Alicia hemma i soffan

Vecka 39

Nu är vecka 39 snart slut och denna graviditet går mot sitt slut. Magen ligger väldigt långt ned nu är det många som har påpekat, vilket innebär att bebisen nog gärna kommer ut snart..

Bebisen är ungefär 50 centimeter lång och väger ca 3500 gram och håller nu på att förbereda sig inför förlossningen. Denna bebis gör det genom sammandragningar, förvärkar och små försök att ta sig ut. Hon tar sats med fötterna vid revbenen och trycker sig nedåt, vilket inte är alls särskilt behagligt.

Jag mår relativt bra trots värmen och sammandragningarna. Mitt stora problem är att jag inte riktigt vet när det är dags att åka in till akuten. När jag väntade Alma kom jag ju inte längre än till vecka 34 och då blev jag i gångsatt, så jag behövde aldrig riktigt fundera över när det var dags. I film är det så enkelt, där går vattnet och sen åker man in till akuten och föder ut sin bebis. I verkligenheten känns det som att det är få som har en ”vanlig förlossning”, vilket man märker när man pratar med andra mammor och läser på nätet. 

 Jag har i alla fall förstått att förlossningen kan sätta gång:

-regelbundna värkar som ökar i intensitet
-blödning
-vattenavgång
-slemproppen släpper

Hitills har inget av detta hänt, så det är väl bara att vänta ut...I morgon kommer mina föräldrar hit, och ska vara här i 10 dagar. Det skulle vara väldigt tråkigt om jag gick över tiden så de inte fick träffa vårt nya lilla tillskott till familjen. Jag har BF den 3 augusti, så om bebisen inte har kommit, så får jag väl tänka på olika huskurer. Vissa av dem har jag redan provat men utan något betydelsefullt resultat :)

Dessa tips är de jag har fått:

-Färdknäppen (ha sex)

-Äta ananas

-Äta choklad

-Dricka hallonbladste

-Gå promenader

-Gå i trappor

Med färdknäppen ökar samandragningarna, men jag tror att kroppen verkligen måste vara beredd för att föda för att själva förlossningen skall sätta i gång med hjälp av detta. Äta ananas och dricka hallonte har jag inte provat, men tvivlar på att det skall fungera. Chokladbollar gjorde jag en massa härmodagen, som jag smällde i mig, men utan resultat. Gå promenader gör jag ju lite då och då, men vågar inte gå så långt själv utifall förlossningen skulle sätta i gång när jag är själv..Gå i trappor vägrar jag faktiskt att göra, nu när vi har hiss. Vi bodde tillräckligt många år utan hiss på fjärde våningen, och tanken på att springa upp och ned för trappor gör mig på dåligt humör :) 

Sorg och oro

Denna vecka har varit lite jobbig. Det började med att vi fick reda på att Jaimes familjs hund har dött. Han har funnits med så länge jag känner Jaime, och betyder mycket för hela hans familj. Det är inte ofta Jaime gråter, men när han fick höra nyheten så grät han, och då började jag såklart också att gråta. Både för att jag blev ledsen över det som hänt och för att jag vet att Jaime tog det hårt. 

Dagen därpå ringde mamma och berättade att min farfar hade haft en hjärtinfarkt. Jag blev helt förstörd av denna nyhet, även om mamma sa att han hade klarat sig och att han skulle flyttas vidare till sjukhuset i Örebro. Jag ser nämligen min farfar som odödlig. Han är så otroligt stark och har så mycket energi och livsglädje. Trots att han förlorat min farmor, som han älskade mycket och sitt ben (läkarna var tvungna att amputera det på grund av kallbrand), så har han en väldig kraft och beslutsamhet. När de amputerat benet fick han protes och lärde sig att gå igen, och när han blev ensamstående flyttade han in till en lägenhet i Örebro och fick snabbt en ny bekantskapskrets och började delta i en mängd olika aktiviteter. 

Farfar är helt klart en förebild, han slutar aldrig att lära sig nya saker. Han är mycket allmänbildad och är ständigt uppdaterad och bekantar sig snabbt med den nya tekniken. Han använder sig av gmail, picasa, facebook och är en av de första personerna jag känner som började blogga.

Jag har så otroligt många minnen av min farfar, han har alltid varit närvarande och vi har hela släkten haft mycket roligt i hans sällskap. När mamma ringde och berättade vad som hänt, så greps jag lite av panik och förstod att han inte kommer att finnas för evigt, vilket skrämmer mig. Men med hans livsglädje tror jag ändå att han inte kommer att släppa taget i första hand, och jag hoppas att vi får många fler stunder tillsammans.

Alla barn luktar "Nenuco"

I stort sätt alla barn här i Spanien luktar ”Nenuco”, som är den mest kända barnparfymen, och så fort man går in i en barnaffär så möts man av denna karakteristiska lukt. Efter det dagliga badet duttar man på barnen lite av denna parfym ända från födseln. Denna lukt finns även i hudkrämer, schampo och våtservetter. 

Som svensk mamma föll det inte sig naturligt att spruta på Alma parfym när hon föddes. Trots att jag hade fått flera bebisparfymer i present när Alma föddes, använde jag de inte särkilt ofta. Men då fick jag höra kommentarer som: ”Ska du inte ha på henne någon parfym”? och ”har du glömt att ha på henne sin parfym”. Då började jag ha på henne parfym vid vissa tillfällen, som när vi skulle åka hem till svärföräldrarna på besök, middagar eller viktiga event. Här ses det som en del av den dagliga hygienen, vilket är anledningen till att vuxna nästan kan kolla snett på en om man inte haft parfym på sina barn.

I Sverige däremot är man väldigt negativt inställd till parfym på barn. När jag berättar för svenskar att här i Spanien är det helt normalt att man har parfym på sina bebisar, blir de ofta väldigt upprörda, och tycker nästan att det är barnplågeri. Jag läste på nätet om när spanska klädkedjan Zara lanserade en ny barnparfym i Sverige, vilket slutade i en stark reaktion av många ilskna föräldrar. Det är mycket på grund av allergirisken som man inte använder parfym på barn i Sverige. Man undviker gärna parfymerade badoljor, hudkrämer och tvättlappar. Det är även många mammor som slutar att använda parfym då de får barn, så att barnen inte skall utsättas för starka lukter.

Det är många gånger jag hamnar mellan dessa två världar, den spanska och den svenska världen. I detta fall handlar det om en så simpel fråga som parfym, men hur man än väljer är det någon sida som blir upprörd och tycker att man är en dålig förälder, så i bland får man kompromissa lite.

.

Att sjunga för sina barn

Jag läste precis en artikel om vikten av att sjunga för sina barn. Tydligen så ska barn som sjungit mycket unders sina första levnadsår vara mer förberedda för skolan, jämfört med de som sjungit mindre. Dels så är det ett bra sätt att lära sig språket på, och dels gör sången att barnet får bättre inlärningsförmåga och utvecklas därmed snabbare.

När jag var liten sjöng jag väldigt mycket, tack vare min mamma som alltid sjöng för oss när vi var små. Eftersom mamma är förskolärare kunde hon alla tänkbara barnvisor och hon har dessutom en väldigt vacker röst att lyssna på. När jag blev lite äldre slutade jag att sjunga, men när jag blev mamma så kom det automatiskt att jag sjöng för Alma, alla de sånger som min mamma hade sjungit för mig.

Nu kommer ju inte jag i håg alla sånger såklart, så därför använder jag mig mycket av barnkammarböckerna. Vi hade en sådan när jag var liten, men nu finns det hur många som helst på marknaden. Jag har den silvriga och den skimrande barnkammarboken, som är de som innehåller flest sånger och en skiva till också. 

Jag sjunger mest på kvällarna i form av en godnattvisa. Hennes favoriter är:

Vargen ylar

Nu i ro slumra in

Alla ska sova för nu är det natt

Thula Sana

Alma pratar mest på spanska, men det roliga är att hon sjunger mest på svenska för att jag har sjungit så mycket för henne under de här åren. I bland sjunger hon sig själv till sömns till och med. Tiden får utvisa om sjungandet gjort henne mer förberedd inför skolstarten i höst:)

Camarma de Esteruelas

Camarma de Esteruelas är en liten by som ligger ca 6 km utanför Alcalá de Henares.  Byn påminner lite om Villacañas, min mans hemstad, även om Camama är mindre i storlek. 

Vi upptäckte denna lilla by, tack vare våra nya grannar, som rekommenderade att åka hit och bada eftersom det är barnvänligt, och består av flera pooler med mycket grönområde. Det är dessutom väldigt lätt att ta sig dit med bil från där vi bor. Det tar ca 5 minuter, och en person med mitt lokalsinne kan till och med hitta hit :)

I bland åker vi dit med Alma, och våra grannar Mariluz och Miguel med deras dotter Lucia, och i bland åker vi dit bara vi i familjen. 

Min lilla skatt

Grannflickan Lucia med pappan Miguel och Alma med pappa Jaime

Jag och min lilla älskling

Alma på väg ner i vattnet

Jag och magen njuter av solen

 När det är så varmt som det är nu, så finns det inte så mycket annat man kan göra än att åka och bada eller sitta inomhus hela dagen. Det sistnämnda går inte riktigt när man har en tre-åring :) I slutet av graviditeten är det kanske inte så bra att bada i pool, men jag har hört att så länge slemproppen finns kvar så går det bra. Så det gäller att passa på så länge det går, för sen efter förlossningen ska man ju helst undvika att bada under en ganska lång period...

Vecka 37

I dag gick jag in i graviditetsvecka 37 och bebisen finns fortfarande kvar i magen. Jag var helt säker på att mina levervärden skulle vara skyhöga även i denna graviditet, så jag har varit mer eller mindre beredd på att bli inlagd från vecka 34, då min dotter Alma föddes. Dock verkar de som att denna bebis vill stanna kvar lite längre. Förra veckan fick jag restultaten från alla blodprov de tog för ett par veckor sedan. Alla värden var bra, vilket känns otroligt bra. 

Jag och min mage

Från och med vecka 37 räknas barnet som fullgånget, så det skulle inte göra något om min lilla bebis skulle födas nu, även om det gärna kan få vänta någon vecka till. Enligt min vän google, väger barnet nu ca 3 kg och är ca 48 centimeter lång. De flesta barnen har vid denna tidpunkt vänt sig med huvudet nedåt. Som jag har förstått det har min bebis gjort detta redan i vecka 20. Däremot så vet jag inte om det blivit fixerat än, även om det känns så eftersom det trycker på väldigt mycket.

Jag är sjukskriven sedan två veckor tillbaks på grund av ryggen som har varit lite besvärlig under denna graviditet. Min doktor var väldigt snäll och professionell, inte alls som den läkare som jag hade tidigare som poängterade tydligt att graviditet minsann inte är någon sjukdom, och det kändes som att hon tyckte att man gärna skulle stå ut med ännu mer under graviditeten än vad man skulle göra i vanligt fall. Jag kan väl hålla med om att graviditeten i sig inte är en sjukdom, snarare motsatsen till sjukdom eftersom det är ett liv man bär på. Däremot så är symptomen under gravideten oftast värre än många sjukdomssymptom. Alla kroppar reagerar givetvis olika, en del kvinnor mår bra under hela graviditeten, men att mötas av denna attityd när man är helt utslagen är verkligen inte trevligt. Jag är glad att jag fick en ny doktor nu när vi flyttade :)

Det har varit bra för mig att kunna vila och förbereda mig inför ”domedagen”.  Med Alma hann jag inte med att förbereda mig alls. Jag hade endast inhandlat en amningsbehå, dagen innan jag blev inlagd, för jag tänkte att jag skulle vara väl förberedd.. Jag hade inte köpt amningskupor, så jag var tvungen att använda toalettpapper, vilket inte var någon hit direkt. Bindor fick jag som tur var på sjukhuset. Jag hann inte med att packa någonting överhuvudtaget, eftersom allt gick så fort. Jaime var tvungen att åka hem och snabbt packa i hop lite basgrejer, som han tog med sig i några plastpåsar :) Så denna gång vill jag vara väl förberedd.

De närmaste veckorna kommer bli aningen jobbiga, det kommer att vara 35 grader minst och det kommer bli svårt att underhålla stackars Alma i denna värmen, och jag har inte överdrivet mycket energi just nu heller. Jag får försöka ta henne till närmsta pool så hon kan svalka av sig lite i alla fall :)