Om man ändå kunde "vabba"....

I dag ringde de från Almas förskola och sa att hon hade feber och ont i halsen. I ett sådant läge vill jag slänga mig på cyckeln och hämta henne. Men det är inte så enkelt här. Rätten till vård av sjukt barn finns inte på samma sätt som i Sverige. Man har ingen rätt att ”vabba” när barnen är sjuka, om de inte ligger inne på sjukhus eller är allvarligt sjuka. Men man får självklart använda sina semesterdagar till detta...

När barnen är sjuka, brukar de allra flesta lämna barnen hos mormor och morfar eller farmor och farfar. Har man inte de nära så har man ett stort problem. Barn blir ju sjuka, och framförallt när de är små. När Alma är sjuk så brukar jag jobba hemifrån. Jag har ”tur” som kan lösa situationen på detta sätt och inte använda min semester till vård av sjuk Alma.  Det är enormt stressande att jobba samtidigt som man tar han om en sjuk 2,5-åring. Man känner sig som dålig anställd och dålig mamma på samma gång, då man inte kan utföra någon av rollerna till hundra procent. Men det är det alternativet som finns.

En del som varken har far och morföräldrar och heller inte kan arbeta hemifrån, får helt enkelt hitta på att de själva är sjuka. De går till doktorn och säger att de är sjuka och så får de intyg från doktorn att de varit där och så kan de skicka intyget till arbetet och på så sätt vara hemma med barnen. När man själv är sjuk får man nämligen ersättning från försäkringskassan. Jag skulle tycka att det var bättre om det var tvärt om. Det är betydligt lättare att arbeta om man man själv är sjuk, än när ens lilla barn är sjuk..

Jag ska tillägga att jag talar utifrån min egen erfarenhet. Det finns en hel del arbetsgivare som tillåter vård av sjukt barn även här i Spanien, även om det inte är lika självklart som i Sverige. 

Hanoi

Hanoi, är ett ställe i Alcalá de Henares där vi vanligtvis brukar gå ut och festa. Det är stort har bra musik, och har en terass i mordern tappning där man kan mingla. I dag gick vi dit för första gången och åt tapas. Det serverades mycket bra tapas och servitörerna gick dessutom runt med brickor med snittar som de bjöd på. Jag trodde att det skulle vara lite dyrare på grund av den fina miljön, men ölen och vinet kostade 2,50 euros som på många andra ställen, och i det ingick både tapas och snittar, och dansuppvisning. Det var nämligen sång och dans uppvisning av en flamencogrupp. Det var en perfekt dag att vara på en takterass, då solen sken och himlen var blå, och som svensk kändes det som första alternativet, men eftersom jag var där med ett gäng spanjorer så föredrog de att sitta inne skyddade från solen :)

Eli, Eli, Patri och jag

Lägg till bildtext

Jag, Patri, Eli, Eli, Nacho, Nacho och Alma

Flamencodansare

 Sådana här dagar känns det verkligen helt underbart att bo i Spanien :)

Körlektion

I dag har jag haft körlektion. Jag skulle lära mig att parkera. Det gick väl sådär bra kan man säga. Vissa saker verkar det som att jag måste göra 100 gånger för att förstå hur jag ska göra. Tyckte det verkar lättare att parkera på känn i stället för att använda sig av jobbiga referenspunkter som jag inte förstod. Men jag antar att det är ganska lätt när jag väl förstår hur alla hänger i hop.

Det allra flesta tar körkort när de precis fyllt arton, vissa av oss väntar tyvärr lite längre och passar på när man har en dotter och har en till på väg, bor i ett främmande land och arbetar.Hade jag gått tillbaks i tiden hade jag tagit det när jag var ung och pigg och bara hade studierna att tänka på. Anledningen för att jag väljer detta ”optimala” tillfälle att ta körkort på är att jag redan har väntat för länge och jag inte kommer att kunna klara av vardagen med två barn och endast cykel.

Teorin har jag klarat av, gjorde teoriprovet i februari och blev godkänd. Vägen dit var däremot ganska jobbig. Jag brukar inte ha problem med att lära mig saker, men graviditens första tre månader sammanföll med de månader jag skulle lära mig teorin. Jag mådde illa nästan varje dag och var mycket trött på kvällarna, då jag skulle ha lektionen. Men nu är det gjort i alla fall och jag blev hemskt glad när jag fick veta att jag blev godkänd.

Nu är det bara det praktiska kvar. Jag trodde inte att jag skulle ha något problem med denna bit, men märker att graviditetshormonerena gör mig trög i huvudet och mer disträ än vanligt. Jag hoppas att jag lyckas ta körkortet innan jag blir för stor och framförallt innan förlossningen, för det kan nog bli svårt att gå i väg på körlektioner när man har en 3-åring och en nyfödd bebis hemma:)

Besök hos Barnmorskan

I går hade jag träffa med barnmorskan (la matrona). Både Jaime och Alma följde med mig dit. Barnmorskan lyssnade på bebisens hjärta via ultraljud, vilket Alma tyckte var hemskt roligt. När hon var klar med mig, sa Alma: ”Ahora yo!!”. Barnmorskan verkade väldigt barnkär så Alma fick lägga sig ner och barnmorskan strök på lite ultraljudsgel vid hennes hjärta, och så lyssnade vi allihop på Almas hjärta. Det tyckte Alma var jättekul. När hon var klar utbrast Alma: "Ahora papa!" Hon tyckte nämligen att om både mamma och Alma hade fått göra ultraljud så skulle väl pappa få lyssna på sitt hjärta också, men där tyckte både barnmorskan och pappan att det räckte  :)

Kulturskillnader vid matbordet

I går var det födelsedagslunch i Villacañas. Det var Jaimes farbror som fyllde år. Det är intressant som svensk att vara på sådana här tillställningar. Ljudnivån är betydligt högre än i Sverige. Man kan inte sitta att vänta på tystnader för att ta ordet. Då får man sitta och vänta hela dagen. Det är därför mycket svårt som svensk att komma in i dessa samtal. För att komma in i samtalet måste man ta ordet i dess rätta bemärkelse, man måste höja rösten och avbryta den som pratar och fortsätta att höja rösten till de andra samtalen tystnar något. Man får räkna med att alla lunch, eller middagsgäster inte kommer att tystna ändå, utan kommer att fortsätta med sina samtal. Det är ganska vanligt att det förekommer flera samtal samtidigt, och en många spanjorer har förmåga att delta i flera av samtalen samtidigt.

I dessa situationer känner jag mig väldigt svensk. Jag har ganska svårt att ta ordet vid tillställningar i Sverige också, men här är det verkligen en utmaning. Jag är av den art som tystnar när jag märker att jag inte har någon publik. I Sverige brukar man av artighet tystna när man märker att någon annan vill delta i samtalet, och oftast så fortsätter man att lyssna när någon väl har börjat prata. Det förekommer inte alls lika ofta här. Man måste stå på sig för att få berätta klart sin berättelse eller vad det nu är man pratar om. Många gånger behövs det flera försök att återfå ordet. För mig har det nog varit nyttigt att få vara med om dessa situationer. Jag har blivit något bättre att ta ordet, men jag är fortfarande ganska dålig på det om jag ska vara ärlig.

En annan sak som jag har lagt märke till under dessa typer av tillställningar är sättet att servera mat på, eller rättare sagt presentera maten. I Sverige händer det inte allt för sällan att kocken presenterar sin mat blygsamt och säger: ”Jag vet inte om jag lyckades riktigt med denna rätt” och ”Ni behöver inte äta upp om ni inte tycker om det”. Det behöver inte vara så att kocken inte tror att denne inte har lyckats, men det är svårt som svensk att ”skryta” om det man själv har gjort.

Här i Spanien brukar detta inte vara något problem alls. Personen som lagar maten börjar ofta med att säga: ”Smaka på detta, det är jättegott. Jag är riktigt duktig på att laga mat”. Och då är det klart att man inte har något val än att ta för sig, eller man blir rättare sagt serverad och får ofta ganska mycket mer än vad man har tänkt att äta från början. Det är väldigt viktigt att man äter mycket, och äter man inte så mycket så får man genast höra att oj vad lite du äter. I och med att jag har lärt mig att man måste äta upp det man har på tallriken, tyckte jag det var hemskt jobbigt i början, då det bara östes på med min mat, på min tallrik. Artig som jag var, åt jag upp allt och då östes det på mer och mer och mer tills jag gick nästan sprack. Jag gick i väg och grät, besviken över min bristfälliga kapacitet att äta mycket,  och sa till Jaime. Jag klarar inte av att äta mer. Jaime förklarade att jag inte skulle inte äta klart på tallriken för då skulle de bara fortsätta att ge mig mer mat. Nu för tiden har jag inget problem med detta och jag kan säga: Nej, tack, jag är mätt! :)

Gachas

I helgen är vi i Villacañas, och firar Jaimes mamma som fyller år. Jag har gjort en smörgåstårta som vi ska äta lite senare på eftermiddagen och Jaimes mamma har bakat en kaka och ska bjuda på en massa annat tilltugg. Men det blir senare i kväll.

Till frukost blev det churros con chocolate och till lunch så blev det gachas manchegas. Det är en rätt som man gör av ett speciellt mjöl som heter harina de titos, som är svårt att få tag på utanför La Mancha. Först steker man fläsk,vitlök, paprikapulver och salt i olivolja, och sedan steker man mjölet och häller sedan i vattnet. När det är klart äter man det tillsammans med bröd. 

Man brukar äta direkt från stekpannan, alla med varsin brödbit. Detta är inte ett ovanligt sätt att äta på i Spanien. Det finns flera rätter man äter på detta sätt. Just gachas är en gammal rätt som bönderna åt, framförallt på kalla vinterdagar. Det var ett lätt sätt att bli både mätt och varm på.

Jag tycker det är ett trevligt sätt att äta på, speciellt när man får ett glas rött till. I dag fick jag dock dricka vatten til:)

Föräldrarledighet..

Jag sitter och tittar på ett debatt-program på TV, där de vanligtvis mest skriker, men i dag behandlar de ett ämne som är intressant för mig. Det handlar om en mamma som inte vill utnyttja sin mammaledighet på grund av rädsla för att förlora sitt arbete.

I dagens Spanien, där över 5 miljoner människor är arbetslösa, är de allra flesta rädda för att bli av med sitt jobb. Det är ingen som kan känna sig helt säker längre, vilket gör det svårt för många föräldrar att kunna njuta fullt ut av sin föräldrarledighet.

Här har man som mamma rätt att ta ut 16 veckor föräldrarledighet samt en månad extra för amningen. Detta kan jämföras med Sveriges 96 veckor. Visserligen får man i Spanien ut 100 % av lönen under dessa fyra månader, men med tanke på att det rekomenderas att man ammar minst 6 månader här är detta väldigt lite.  Pappan har rätt till 15 dagars pappaledighet, men det finns även möjlighet att han får 10 av mammans 16 veckor, om mamman inte vill utnyttja dessa dagar.

För att återgå till programet, vill pappan i detta fall tvinga mamman att utnyttja sin föräldrarledighet, så att hon kan ge barnet modersmjölk under denna tid, men i själva verket, ser det ut som att han är väldigt osäker i sin papparoll, men han använder detta som argument. Mamman säger att hon kan pumpa ut mjölk så att pappan kan ge dottern modersmjölken medan mamman kan återvända till sitt arbete, men detta alternativ tyckte inte pappan om heller. Nu var det inte själva mjölken som var viktig längre utan mammans naturliga ”infödda” instinkt att förstå vad barnet behöver.

Mamman hade fast arbete och tjänade dubbelt så mycket som pappan, så om de förlorade hennes arbete skulle familjens ekonomi försämras avsevärt, så i detta fall förstår jag att mamman ville tillbaks så fort som möjligt till arbetet, eftersom hon kände att hennes arbetssituation var hotad. Däremot tycker jag det är hemskt att man ska behöva känna så som förälder, att man inte ens kan ta dem dagarna man har rätt till enligt lag, med rädsla för att bli avskedad. Det är olagligt att avskeda någon som är på mammaledighet även i Spanien, så arbetsgivaren skulle givetvis inte använda sig av det som argument. Självklart bestämde juryn i programmet att pappan inte hade rätt att tvinga mamman att utnyttja sina dagar, men att pappan gärna kunde använda sig av dem för att ta hand om sin dotter.

Jag kommer i håg att det demonstrerades för några år sen för att förlänga föräldrarledigheten till 6 månader, och då kommer jag i håg att jag slogs av att 6 månader är väldigt lite det också. Nu när det är kris här, skärs det ned kraftigt på både skola och sjukvård. Hittils har jag inte hört något om att de skall skära ned på föräldrarledigheten officiellt sätt, men om kvinnorna inte vågar använda sig av föräldrardagarna på grund av att de är rädda för att bli av med arbetet så skulle det innebära ett stort steg tillbaks.